Koloniträdgårdar i Europa
Västeuropa - 1,6 till 2,5 miljoner lotter
Gemensamt för europeiska koloniträdgårdar är att de ofta är belägna i utkanten av städerna eller på landsbygden. De kan vara både offentliga och privata. Koloniträdgårdarna används främst för odling av grönsaker, frukter och blommor. Men också för rekreation och social samvaro.
Intresset för koloniträdgårdar har varierat genom åren sedan de första kolonilotterna anlades i England på 1500-talet. De fick sitt genombrott i Europa på 1800-talet under den industriella revolutionen och urbaniseringen när arbetare flyttade från landsbygden till städerna. De behövde komma bort från de smutsiga städerna och kunna koppla av i naturen. Samtidigt försåg kolonilotterna dem med mat. Koloniträdgårdarna hade sina toppar under de två världskrigen på 1900-talet när det rådde matbrist. Men därefter sjönk intresset när Västeuropa moderniserades. Under 1900-talet bedrev kolonirörelsen en viktig kulturgärning.
Sedan början av 2000-talet efterfrågas koloniträdgårdar av allt fler. Ökat medvetande om den globala uppvärmningen har lett till ökat intresse för ekologiska produkter och lokalproducerad mat. 1800-talets arbetarperspektiv har delvis försvunnit och intresset för odling och trädgård har ökat. Koloniträdgårdarna ses mer som rekreation än att mätta hungriga magar. Koloniträdgårdarna står inför flera utmaningar i framtiden som är kopplade till det historiska och politiska sammanhanget av markägande, förvaltning och den snabba urbaniseringen av städerna. Men även i hög grad beroende på klimatförändringar, livsmedelsbrist och infrastruktur.
Hela Västeuropa har ca 1,6 till 2,5 miljoner kolonilotter. De västliga och centrala delarna exklusive Storbritannien och Norden har ca 1,1 till 2 miljoner kolonilotter. I Tyskland, Danmark och Sverige är koloniträdgårdar mycket populära och har stark kulturell betydelse. De är ofta organiserade i föreningar som förvaltar marken. I andra länder som Frankrike, Spanien och Italien ses det mer som ett sätt att odla grönsaker och frukt. De är sällan reglerade i någon organisation och kan variera mycket i storlek och utformning.
Det internationella koloniträdgårdsförbundet har sitt säte i Luxemburg. Medlemmar är Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz Österrike, Danmark, Sverige, Norge, Finland och Japan.
Gemensamt för europeiska koloniträdgårdar är att de ofta är belägna i utkanten av städerna eller på landsbygden. De kan vara både offentliga och privata. Koloniträdgårdarna används främst för odling av grönsaker, frukter och blommor. Men också för rekreation och social samvaro.
Intresset för koloniträdgårdar har varierat genom åren sedan de första kolonilotterna anlades i England på 1500-talet. De fick sitt genombrott i Europa på 1800-talet under den industriella revolutionen och urbaniseringen när arbetare flyttade från landsbygden till städerna. De behövde komma bort från de smutsiga städerna och kunna koppla av i naturen. Samtidigt försåg kolonilotterna dem med mat. Koloniträdgårdarna hade sina toppar under de två världskrigen på 1900-talet när det rådde matbrist. Men därefter sjönk intresset när Västeuropa moderniserades. Under 1900-talet bedrev kolonirörelsen en viktig kulturgärning.
Sedan början av 2000-talet efterfrågas koloniträdgårdar av allt fler. Ökat medvetande om den globala uppvärmningen har lett till ökat intresse för ekologiska produkter och lokalproducerad mat. 1800-talets arbetarperspektiv har delvis försvunnit och intresset för odling och trädgård har ökat. Koloniträdgårdarna ses mer som rekreation än att mätta hungriga magar. Koloniträdgårdarna står inför flera utmaningar i framtiden som är kopplade till det historiska och politiska sammanhanget av markägande, förvaltning och den snabba urbaniseringen av städerna. Men även i hög grad beroende på klimatförändringar, livsmedelsbrist och infrastruktur.
Hela Västeuropa har ca 1,6 till 2,5 miljoner kolonilotter. De västliga och centrala delarna exklusive Storbritannien och Norden har ca 1,1 till 2 miljoner kolonilotter. I Tyskland, Danmark och Sverige är koloniträdgårdar mycket populära och har stark kulturell betydelse. De är ofta organiserade i föreningar som förvaltar marken. I andra länder som Frankrike, Spanien och Italien ses det mer som ett sätt att odla grönsaker och frukt. De är sällan reglerade i någon organisation och kan variera mycket i storlek och utformning.
Det internationella koloniträdgårdsförbundet har sitt säte i Luxemburg. Medlemmar är Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz Österrike, Danmark, Sverige, Norge, Finland och Japan.
Tyskland
Frankrike
Andorra - minst 70 lotter
I Andorra mellan södra Frankrike och nordöstra Spanien är koloniträdgårdar ett nyare fenomen. Det finns inte någon nationell organisation som samordnar dem. Men det finns några lokala föreningar som driver koloniträdgårdar i olika delar av landet. En av dem är Associació d'Horticultors d'Andorra la Vella som har 40 lotter på en yta av 2 000 m2 i huvudstaden Andorra la Vella. Föreningen bildades år 2010. En annan förening är Associació d'Horticultors d'Ordino som har 30 lotter på en yta av 1 500 m2 i kommunen Ordino. Föreningen bildades år 2012. Många av de växter som odlas i koloniträdgårdarna är typiska för Andorras klimat som potatis, bönor, kål, sallad, tomater, lök, vitlök, örter och blommor.
Spanien
Urbana trädgårdar i Alcobendas norr om Madrid.
Koloniträdgårdar är populära i Spanien där de kallas för huertos urbanos (stadsodlingar) eller huertos ecológicos (ekologiska odlingar). De ger stadsborna en möjlighet att odla egna grönsaker, frukter och blommor. Det finns cirka 20 000 kolonilotter eller 10 000-30 000 lotter. De är fördelade på 500 koloniträdgårdsområden, s.k stadsträdgårdsområden. De varierar i storlek, utformning och organisation. Vissa är kommunala, andra är privata och en tredje grupp drivs av föreningar. En del har stugor, andra enbart odlingslådor. Somliga är öppna för allmänheten eller enbart tillgängliga för medlemmar. Långa väntelistor kan förekomma
Koloniträdgårdar i Vitoria-Gasteiz i Baskien.
|
Community gardens i Vitoria-Gasteiz i Baskien.
|
En av de äldsta och största koloniträdgårdarna i Spanien är Parque Agrario de Fuenlabrada som ligger i utkanten av Madrid. Den grundades 1996 och har idag över 1000 lotter. Där odlar kolonisterna ekologiskt. De använder sig av kompostering, bevattningssystem och solenergi. Koloniträdgården har också ett pedagogiskt och kulturellt program som inkluderar kurser, workshops, festivaler och utställningar.
En annan intressant koloniträdgård är Huerto del Rey Moro som ligger i hjärtat av Sevilla. Den skapades 2007 på en övergiven tomt som tillhörde en gammal palatsbyggnad från 1200-talet. Där odlar kolonisterna främst lokala och traditionella växter som bidrar till att bevara det biologiska och kulturella arvet. Koloniträdgården är också en plats för social integration.
En annan intressant koloniträdgård är Huerto del Rey Moro som ligger i hjärtat av Sevilla. Den skapades 2007 på en övergiven tomt som tillhörde en gammal palatsbyggnad från 1200-talet. Där odlar kolonisterna främst lokala och traditionella växter som bidrar till att bevara det biologiska och kulturella arvet. Koloniträdgården är också en plats för social integration.
Tre olika vanliga stadsträdgårdar i byggnader i Spanien. På balkongen, inne i huset och på en privat eller offentlig uteplats eller terrass.
Portugal - minst 219 lotter
Kolonilotter på Madeira.
I Portugal kallas koloniträdgård vanligen för horta urbana (stadsodling), jardim urbano (urban odling) eller parque hortícola (trädgårdspark/trädgårdsodlingspark). Det finns få koloniträdgårdar i Portugal jämfört med andra europeiska länder. Men det finns några exempel på områden där man kan hyra en liten bit mark för odling. Ett sådant område är Quinta dos Lilases i Lissabon som har funnits sedan 1926 och har 200 lotter. Där finns en blandning av traditionella och moderna odlingsmetoder och olika kulturella influenser från kolonister som kommer från andra delar av världen.
2011-2019 skapade Lissabons kommun mer än 19 koloniträdgårdar eller möjligen istället 19 koloniträdgårdsområden. Dessa kunde stans invånare beviljas genom en offentlig ansökningsprocess. Det finns också koloniträdgårdar och kolonilotter på ön Madeira.
2011-2019 skapade Lissabons kommun mer än 19 koloniträdgårdar eller möjligen istället 19 koloniträdgårdsområden. Dessa kunde stans invånare beviljas genom en offentlig ansökningsprocess. Det finns också koloniträdgårdar och kolonilotter på ön Madeira.
Italien - 18 709 lotter
Kolonilotter i San Donato Milanese sydöst om Milano.
Historia
Koloniträdgårdar har funnits i Italien sedan 1800-talet. Men de har inte fått samma uppmärksamhet och stöd som i andra länder. Det finns ingen nationell lagstiftning eller organisation som reglerar koloniträdgårdarna. Det är upp till varje kommun eller region att bestämma villkoren för arrendet och skötseln.
Mellan andra halvan av 1970-talet till 2001 och i synnerhet på 1990-talet anlades många av dagens italienska koloniträdgårdar. 2001 fanns det 18 709 italienska kolonilotter i 111 italienska kommuner. 90 % av dem låg i norra Italien och 10 % centralt i landet. I regionen Emilia Romagna i norra Italien fanns det 14 000 lotter i 77 kommuner. Storleken på lotterna varierade från några kvadratmeter till hundratals kvadratmeter per kolonilott. Majoriteten var 30-70 m2.
Nutid
På 2020-talet fanns olika typer av koloniträdgårdar beroende på storlek, läge, utformning och syfte. Vissa var traditionella och fokuserade på odling av livsmedel. Andra var mer moderna och inriktade på ekologisk odling, pedagogisk verksamhet eller kulturella evenemang.
Olika typer av koloniträdgårdar
- I Milano finns projektet Orti in Condotta (Trädgårdar i skolan) där elever från grundskolan får möjlighet att odla egna grönsaker på skolgården eller på närliggande kolonilotter. Projektet syftar till kunskaper om matens ursprung, säsonger, hälsa och hållbarhet.
- I Bologna finns initiativet Orti di Pace (Fredens trädgårdar) där invånare från olika bakgrund får tillgång till kolonilotter för att odla ekologiskt. Initiativet är skapa en plats för dialog, utbyte och fred mellan olika kulturer och religioner.
- I Rom finns området Orti Urbani Solidali (Solidariska urbana trädgårdar) där cirka 200 familjer odlar egna grönsaker. Området drivs av en förening som främjar social integration, miljömedvetenhet och solidaritet mellan olika kulturer.
- I Neapel finns nätverket Orti Sociali (Sociala trädgårdar) där flera koloniträdgårdsföreningar samarbetar för att utveckla gemensamma aktiviteter för sina medlemmar. Nätverket vill också bidra till att förbättra den urbana miljön och stärka den lokala ekonomin genom att sälja produkter på marknader eller direkt till konsumenten.
Fördelar
Koloniträdgårdarna i Italien har flera fördelar för både individen och samhället. De bidrar till att öka den biologiska mångfalden, bevara det gröna kulturarvet, förbättra livskvaliteten och hälsan hos kolonisterna, främja social integration och deltagande, samt stärka den lokala ekonomin och minska miljöpåverkan från matproduktionen.
Utmaningar
Koloniträdgårdarna står dock inför flera utmaningar. De saknar ofta ett juridiskt skydd och ett institutionellt erkännande. Det gör dem sårbara för markexploatering och spekulation. De har också svårt att få tillräckliga resurser och underhåll för att utveckla sin verksamhet. Dessutom finns det behov av att öka medvetenheten och kunskapen om koloniträdgårdarnas värde och potential bland allmänheten, politikerna och medierna.
Koloniträdgårdarna i Italien är en viktig del av det urbana landskapet och det civila samhället. De representerar en alternativ modell för att använda och dela den gemensamma marken på ett hållbart och demokratiskt sätt. De uttrycker också en kreativitet och en mångfald som berikar den italienska kulturen och identiteten.
Koloniträdgårdar har funnits i Italien sedan 1800-talet. Men de har inte fått samma uppmärksamhet och stöd som i andra länder. Det finns ingen nationell lagstiftning eller organisation som reglerar koloniträdgårdarna. Det är upp till varje kommun eller region att bestämma villkoren för arrendet och skötseln.
Mellan andra halvan av 1970-talet till 2001 och i synnerhet på 1990-talet anlades många av dagens italienska koloniträdgårdar. 2001 fanns det 18 709 italienska kolonilotter i 111 italienska kommuner. 90 % av dem låg i norra Italien och 10 % centralt i landet. I regionen Emilia Romagna i norra Italien fanns det 14 000 lotter i 77 kommuner. Storleken på lotterna varierade från några kvadratmeter till hundratals kvadratmeter per kolonilott. Majoriteten var 30-70 m2.
Nutid
På 2020-talet fanns olika typer av koloniträdgårdar beroende på storlek, läge, utformning och syfte. Vissa var traditionella och fokuserade på odling av livsmedel. Andra var mer moderna och inriktade på ekologisk odling, pedagogisk verksamhet eller kulturella evenemang.
Olika typer av koloniträdgårdar
- I Milano finns projektet Orti in Condotta (Trädgårdar i skolan) där elever från grundskolan får möjlighet att odla egna grönsaker på skolgården eller på närliggande kolonilotter. Projektet syftar till kunskaper om matens ursprung, säsonger, hälsa och hållbarhet.
- I Bologna finns initiativet Orti di Pace (Fredens trädgårdar) där invånare från olika bakgrund får tillgång till kolonilotter för att odla ekologiskt. Initiativet är skapa en plats för dialog, utbyte och fred mellan olika kulturer och religioner.
- I Rom finns området Orti Urbani Solidali (Solidariska urbana trädgårdar) där cirka 200 familjer odlar egna grönsaker. Området drivs av en förening som främjar social integration, miljömedvetenhet och solidaritet mellan olika kulturer.
- I Neapel finns nätverket Orti Sociali (Sociala trädgårdar) där flera koloniträdgårdsföreningar samarbetar för att utveckla gemensamma aktiviteter för sina medlemmar. Nätverket vill också bidra till att förbättra den urbana miljön och stärka den lokala ekonomin genom att sälja produkter på marknader eller direkt till konsumenten.
Fördelar
Koloniträdgårdarna i Italien har flera fördelar för både individen och samhället. De bidrar till att öka den biologiska mångfalden, bevara det gröna kulturarvet, förbättra livskvaliteten och hälsan hos kolonisterna, främja social integration och deltagande, samt stärka den lokala ekonomin och minska miljöpåverkan från matproduktionen.
Utmaningar
Koloniträdgårdarna står dock inför flera utmaningar. De saknar ofta ett juridiskt skydd och ett institutionellt erkännande. Det gör dem sårbara för markexploatering och spekulation. De har också svårt att få tillräckliga resurser och underhåll för att utveckla sin verksamhet. Dessutom finns det behov av att öka medvetenheten och kunskapen om koloniträdgårdarnas värde och potential bland allmänheten, politikerna och medierna.
Koloniträdgårdarna i Italien är en viktig del av det urbana landskapet och det civila samhället. De representerar en alternativ modell för att använda och dela den gemensamma marken på ett hållbart och demokratiskt sätt. De uttrycker också en kreativitet och en mångfald som berikar den italienska kulturen och identiteten.
Nederländerna - 27 500 lotter
Kolonilotter i Enkhuizen i nordvästra Nederländerna.
Historia
1600-talet till 1800-talet
När nederländska nybyggare flyttade till Kapkolonin på 1600-talet anlade de koloniträdgårdar i det som senare blev Sydafrika. De första koloniträdgårdarna i Nederländerna anlades sannolikt också redan på 1600-talet. Men de första officiella och moderna koloniträdgårdarna etablerades först 1838. På 1800-talet började städerna anlägga koloniträdgårdar för traditionella arbetarfamiljer. Sedan dess har koloniträdgårdar varit en populär fritidsaktivitet i landet.
1900-talet
Under första världskriget var Nederländerna neutralt men användarna av koloniträdgårdarna började kräva att trädgårdarna skulle styras av medlemmarna. De nederländska koloniträdgårdsföreningarna grundade den nationella Algemeen Verbond van Volkstuindersverenigingen in Nederland 1928. Förkortat AVVN. Den kallades också för Algemeen Verbond van Volkstuinders Verenigingen. Engelska namnet var Dutch federation of allotment gardeners, på svenska Allmänna föreningen för koloniträdgårdsföreningar i Nederländerna eller förenklat Nederländska koloniträdgårdsförbundet. Den blev riksorganisationen för koloniträdgårdar och dess föreningar i Nederländerna.
Nederländarna anlade många nya koloniträdgårdar under andra världskriget. De kallades för volkstuinen och betydde kolonilotter. Volkstuin och kolonie tuin är nederländska för koloniträdgård. Kolonilotterna användes främst för odling av grönsaker för mat fram till 1950-talet. Sedan övergick de mer till rekreation vilket fortfarande är aktuellt.
År 2010
Det fanns 27 500 kolonilotter med 26 000 medlemmar i 187 koloniträdgårdsföreningar i 235 områden med kolonilotter och fritidsträdgårdstomter i Nederländerna 2010, enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet. De var medlemmar i tre lokala förbund som var medlemmar i det nationella nederländska koloniträdgårdsförbundet AVVN. Huvudkontoret för AVVN låg i Utrecht. AVVN var medlem i den frivilliga insatsorganisationen Association of Dutch Voluntary Effort Organisations (NOV) och fågelskyddsföreningen the Society for the Protection of Birds. På regeringsnivå låg koloniträdgårdarna under ministern för ekonomi, jordbruk och innovation. AVVN hade också nära band med ministeriet för infrastruktur och miljö.
1. Ministern för ekonomi, jordbruk och innovation.
2. Nederländska koloniträdgårdsförbundet AVVN.
3. Tre lokala förbund.
4. 187 koloniträdgårdsföreningar.
5. 27 500 kolonilotter med 26 000 medlemmar.
Det fanns fler kolonilotter än medlemmar i AVVN 2010. Det nationella förbundet anordnade seminarier varje år för medlemmarna i miljö, juridik, omvärldsrelationer, samhälle och sociala frågor. De hade också arbetsseminarier i olika trädgårdsämnen och flera utställningar relaterade till trädgårdsskötsel som fotoutställningar, skulpturer med lokala konstnärer eller djur i trädgårdarna. Medlemmarna i AVVN organiserade många sociala projekt som försåg äldreboenden med blommor från koloniträdgårdar och livsmedelsbanker med grönsaker. Man ordnade också skolträdgårdar, trädgårdar för barn, funktionshindrade och äldre, lärande trädgårdar och möten för både kolonister och utomstående.
Kolonilott i Rotterdam.
|
Genomsnittslotten var 250 m2 stor 2010. 99 % av lotterna ägdes av kommunala markägare och 1 % av privata. 99 % kommunala och 1 % av föreningar enligt en annan version. De privata ägarna var markägare som upplät tomterna till föreningar, föreningar som ägde egna marker eller medlemmar i föreningar som ägde egna marker. En del lotter var anslutna till vattenförsörjning. Få var anslutna till det vanliga elsystemet. Men många kolonister använde solpaneler som energikällor. Koloniträdgårdarna fick ha stugor, bodar eller skjul med varierande maximal yta på 6-32 m2. De fick inte användas som permanenta bostäder. I tio städer var övernattningar tillåtna från april till oktober. Alla byggnader på kolonilotterna och på det gemensamma området som stugor, bodar, mötesrum, kontor, restauranger och gemensamma toaletter behövde vara auktoriserade.
|
Beroende på storlek och kvaliteten på kolonistugan eller skjulet behövde en ny kolonist betala sin föregångare en överlåtelseavgift på mellan 2 300-174 000 kr. En ny kolonist fick inte använda marken på lotten till något annat än till en koloniträdgård. Marken var avsatt för trädgårdsodling och rekreation.
Fyra korta filmer från nederländska trädgårdar 2013 och 2014
Amsterdam 2013
https://www.youtube.com/watch?v=_b1AgsWLJ5Q
Middelburg 2014,
https://www.youtube.com/watch?v=iWa8NkRs-zI
Gelderland 2014
https://www.youtube.com/watch?v=Ym2vtLXGd-o
Maastricht 2014
https://www.youtube.com/watch?v=7Qonn0CK86I
På 2020-talet
AVVN hade nästan 33 000 individuella medlemmar fördelade i mer än 220 trädgårdsföreningar runt om i landet 2020. Det var både kolonister och utomstående personer. Tre år senare hade de över 32 000 individuella medlemmar i mer än 220 trädgårdsföreningar 2023. Det gemensamma intresset var trädgårdsskötsel. För att understryka detta bytte de 2020 namn till AVVN samen natuurlijk tuinieren. Förkortningen AVVN kvarstod dock. På engelska kallades de för AVVN joint natural gardening och på svenska AVVN gemensam naturlig trädgårdsskötsel-
Med trädgårdsskötsel ville AVVN 2023 bidra till en grön livsmiljö och hälsosam livsstil genom utbyte av kunskap och kompetens för en gemensam naturlig trädgårdsskötsel. Man ansåg att trädgårdsskötsel fyllde en central funktion för att förbättra den dagliga livsmiljön i landet. Gröna ytor och trädgårdarnas vackra färger med grönsaker, frukter eller blommor skapade en trivsam boende- och arbetsmiljö. Trädgårdarna bidrog också till klimatanpassning genom minskad värme och förhindrade eller dämpade av översvämningar. AVVN främjar idag samarbete och naturlig trädgårdsskötsel i hela landet.
Amsterdam 2021
Det fanns 6 000 kolonilotter i 43 koloniträdgårdsområden i Amsterdam 2021. De hade olika karaktärer och storlekar. Vissa låg i stadens utkanter, andra i centrala parker eller längs kanalerna. En del var öppna för allmänheten medan andra var mer privata och stängda med grindar. Somliga hade strikta regler om vad man fick odla och bygga. Andra var mer fria och kreativa.
Koloniträdgårdar i Amsterdam (engelska)
Film: https://www.youtube.com/watch?v=IkOKpxVGKWc
Nutid
Enligt vissa uppgifter fanns det cirka 240 000 kolonilotter i Nederländerna 2023. Sannolikt är de siffrorna starkt överdrivna. Ser man till Internationella Koloniträdgårdsförbundets statistik från 2010 fanns det 27 500 registrerade lotter fördelade på 26 000 kolonister och möjligen ett okänt antal till i landet 2023.
Koloniträdgårdar i Nederländerna är vanligtvis uppdelade i lotter som varierar i storlek från 50 till 300 m2.
Kolonilotterna är små trädgårdar som hyrs ut till privatpersoner eller föreningar för att odla grönsaker, frukter eller blommor. De är ofta belägna i utkanten av städerna eller i närheten av parker och naturområden. De används både för odling och rekreation. Beroende på stad och samhälle är små kolonistugor, bodar, skjul och växthus tillåtna. Kolonisterna kan tillfälligt övernatta sommartid eller förvara sina redskap. I en del fall är permanent boende tillåtet även under sommaren.
Vissa kolonilotter har också gemensamma lekplatser, bastur eller caféer. Koloniträdgårdarna är oftast organiserade i föreningar som ansvarar för att sköta om områdena, hyresinbetalningar och regler som fastställs av kommunerna eller markägarna. Koloniträdgårdarna bidrar till att öka den biologiska mångfalden, förbättra luftkvaliteten och skapa social sammanhållning bland kolonisterna.
Fyra korta filmer från nederländska trädgårdar 2013 och 2014
Amsterdam 2013
https://www.youtube.com/watch?v=_b1AgsWLJ5Q
Middelburg 2014,
https://www.youtube.com/watch?v=iWa8NkRs-zI
Gelderland 2014
https://www.youtube.com/watch?v=Ym2vtLXGd-o
Maastricht 2014
https://www.youtube.com/watch?v=7Qonn0CK86I
På 2020-talet
AVVN hade nästan 33 000 individuella medlemmar fördelade i mer än 220 trädgårdsföreningar runt om i landet 2020. Det var både kolonister och utomstående personer. Tre år senare hade de över 32 000 individuella medlemmar i mer än 220 trädgårdsföreningar 2023. Det gemensamma intresset var trädgårdsskötsel. För att understryka detta bytte de 2020 namn till AVVN samen natuurlijk tuinieren. Förkortningen AVVN kvarstod dock. På engelska kallades de för AVVN joint natural gardening och på svenska AVVN gemensam naturlig trädgårdsskötsel-
Med trädgårdsskötsel ville AVVN 2023 bidra till en grön livsmiljö och hälsosam livsstil genom utbyte av kunskap och kompetens för en gemensam naturlig trädgårdsskötsel. Man ansåg att trädgårdsskötsel fyllde en central funktion för att förbättra den dagliga livsmiljön i landet. Gröna ytor och trädgårdarnas vackra färger med grönsaker, frukter eller blommor skapade en trivsam boende- och arbetsmiljö. Trädgårdarna bidrog också till klimatanpassning genom minskad värme och förhindrade eller dämpade av översvämningar. AVVN främjar idag samarbete och naturlig trädgårdsskötsel i hela landet.
Amsterdam 2021
Det fanns 6 000 kolonilotter i 43 koloniträdgårdsområden i Amsterdam 2021. De hade olika karaktärer och storlekar. Vissa låg i stadens utkanter, andra i centrala parker eller längs kanalerna. En del var öppna för allmänheten medan andra var mer privata och stängda med grindar. Somliga hade strikta regler om vad man fick odla och bygga. Andra var mer fria och kreativa.
Koloniträdgårdar i Amsterdam (engelska)
Film: https://www.youtube.com/watch?v=IkOKpxVGKWc
Nutid
Enligt vissa uppgifter fanns det cirka 240 000 kolonilotter i Nederländerna 2023. Sannolikt är de siffrorna starkt överdrivna. Ser man till Internationella Koloniträdgårdsförbundets statistik från 2010 fanns det 27 500 registrerade lotter fördelade på 26 000 kolonister och möjligen ett okänt antal till i landet 2023.
Koloniträdgårdar i Nederländerna är vanligtvis uppdelade i lotter som varierar i storlek från 50 till 300 m2.
Kolonilotterna är små trädgårdar som hyrs ut till privatpersoner eller föreningar för att odla grönsaker, frukter eller blommor. De är ofta belägna i utkanten av städerna eller i närheten av parker och naturområden. De används både för odling och rekreation. Beroende på stad och samhälle är små kolonistugor, bodar, skjul och växthus tillåtna. Kolonisterna kan tillfälligt övernatta sommartid eller förvara sina redskap. I en del fall är permanent boende tillåtet även under sommaren.
Vissa kolonilotter har också gemensamma lekplatser, bastur eller caféer. Koloniträdgårdarna är oftast organiserade i föreningar som ansvarar för att sköta om områdena, hyresinbetalningar och regler som fastställs av kommunerna eller markägarna. Koloniträdgårdarna bidrar till att öka den biologiska mångfalden, förbättra luftkvaliteten och skapa social sammanhållning bland kolonisterna.
Belgien
Koloniträdgårdar i Jette nordväst om staden Bryssel.
Luxemburg
Kolonilotter i Pétrusse i södra Luxemburg.
Kolonilotter i Pétrusse i södra Luxemburg.
Schweiz
Österrike
Norden - 71 600 till 71 700 lotter
De första koloniträdgårdarna i Norden anlades i Danmark 1778, följdes av Sverige 1864, Norge 1907, Finland 1916 och senare på Island. Norden har idag ca 71 600-71 700 lotter. Enligt andra uppgifter 100 000 eller 119 720-119 820 lotter . De är ofta organiserade i föreningar som ansvarar för att sköta området, ordna aktiviteter och följa regler. Koloniträdgårdarna i Norden varierar i storlek, utformning och stil. Den gemensamma nämnaren är att de ofta är små, och enkla. Många kolonister har byggt stugor på sina lotter där de kan övernatta eller bara njuta av tillvaron.
Danmark - 40 000 registrerade lotter, eller cirka 62 120 lotter
Kolonilott med odlingslådor i Nørrebro i Köpenhamn.
Historia
Medeltiden till 1800-talet
Det har odlats i små trädgårdar i Danmark sedan medeltiden. Det fanns också trädgårdar utanför Köpenhamns vallar i slutet av 1500-talet. Områdena fick inte bebyggas eftersom det behövdes finnas ett fritt eldfält vid vallarna. För att ta tillvara på marken i området odlade man grönsaker.
Koloniträdgårdar i Danmark har alltid varit en populär form av fritidsodling. De första koloniträdgårdarna anlades i staden Fredericia på östra Jylland år 1778. Mark anslogs för koloniträdgårdar utanför stadens befästningar som med Köpenhamns trädgårdar på 1500-talet. Fattigträdgårdar anlades på flera platser i Danmark 1821-1828. De kallades för högkolonier. De styrdes auktoritärt i fattighusens regi. Dessa trädgårdarna hade två syften. Det ena var att komplettera de fattigas kost. Det andra var att fungera som en pedagogisk fritidssysselsättning för att hålla familjernas överhuvuden borta från gästgiverierna och supa sig fulla. Koloniträdgårdarna Hjelm i Åbenrå i södra Jylland har sina rötter i dessa typer av trädgårdar. Ytterligare koloniträdgårdar etablerades i fler städer 1828. De spred sig under 1800-talet till Köpenhamn, Ålborg och Odense.
Koloniträdgårdarna i 1800-talets Danmark hade stark koppling till arbetarrörelsen. Under industrialiseringen växte städerna efter inflyttning från landsbygden. De danska arbetarna och deras familjer bodde i små, mörka och ohälsosamma lägenheter i städerna. Koloniträdgårdarna blev en kompensation för dåliga levnads- och arbetsförhållanden. Men det dröjde ända till 1884 i Ålborg då Jørgen Berthelsen tog initiativ till att organisera och hyra trädgårdstomter på självständiga kontrakt till enskilda medlemmar.
De moderna danska koloniträdgårdarna 1884
Den danska direktören och politikern Jørgen Berthelsen (1851-1922) var ordförande i Arbetarföreningen. Som ordförande föreslog han i början på 1880-talet att det borde anläggas små trädgårdar för arbetare på åkermark utanför Ålborg på norra Jylland. Idén möttes inte utan friktion utan ansågs som ny och främmande. Trots att han upprepade förslaget flera gånger lyckades han inte övertyga medlemmarna i Arbetarföreningen. Han bestämde sig då för att anlägga arbetarträdgårdar på egen bekostnad. Först hyrde han värdelös mark av Ålborgs kommun söder om staden. Marken låg 280-430 meter söder om gatan Kayerødsgade i det som idag är östra delen av centrala Ålborg. Sedan delade han upp marken i 85 kvadratiska tomter för andrahandsuthyrning till vanliga människor i Ålborg. De kallades för småfolk på danska. Varje lott var 400 m2 stor. De första trädgårdarna var klara för odling 1884. De var de första moderna danska koloniträdgårdarna.
Medeltiden till 1800-talet
Det har odlats i små trädgårdar i Danmark sedan medeltiden. Det fanns också trädgårdar utanför Köpenhamns vallar i slutet av 1500-talet. Områdena fick inte bebyggas eftersom det behövdes finnas ett fritt eldfält vid vallarna. För att ta tillvara på marken i området odlade man grönsaker.
Koloniträdgårdar i Danmark har alltid varit en populär form av fritidsodling. De första koloniträdgårdarna anlades i staden Fredericia på östra Jylland år 1778. Mark anslogs för koloniträdgårdar utanför stadens befästningar som med Köpenhamns trädgårdar på 1500-talet. Fattigträdgårdar anlades på flera platser i Danmark 1821-1828. De kallades för högkolonier. De styrdes auktoritärt i fattighusens regi. Dessa trädgårdarna hade två syften. Det ena var att komplettera de fattigas kost. Det andra var att fungera som en pedagogisk fritidssysselsättning för att hålla familjernas överhuvuden borta från gästgiverierna och supa sig fulla. Koloniträdgårdarna Hjelm i Åbenrå i södra Jylland har sina rötter i dessa typer av trädgårdar. Ytterligare koloniträdgårdar etablerades i fler städer 1828. De spred sig under 1800-talet till Köpenhamn, Ålborg och Odense.
Koloniträdgårdarna i 1800-talets Danmark hade stark koppling till arbetarrörelsen. Under industrialiseringen växte städerna efter inflyttning från landsbygden. De danska arbetarna och deras familjer bodde i små, mörka och ohälsosamma lägenheter i städerna. Koloniträdgårdarna blev en kompensation för dåliga levnads- och arbetsförhållanden. Men det dröjde ända till 1884 i Ålborg då Jørgen Berthelsen tog initiativ till att organisera och hyra trädgårdstomter på självständiga kontrakt till enskilda medlemmar.
De moderna danska koloniträdgårdarna 1884
Den danska direktören och politikern Jørgen Berthelsen (1851-1922) var ordförande i Arbetarföreningen. Som ordförande föreslog han i början på 1880-talet att det borde anläggas små trädgårdar för arbetare på åkermark utanför Ålborg på norra Jylland. Idén möttes inte utan friktion utan ansågs som ny och främmande. Trots att han upprepade förslaget flera gånger lyckades han inte övertyga medlemmarna i Arbetarföreningen. Han bestämde sig då för att anlägga arbetarträdgårdar på egen bekostnad. Först hyrde han värdelös mark av Ålborgs kommun söder om staden. Marken låg 280-430 meter söder om gatan Kayerødsgade i det som idag är östra delen av centrala Ålborg. Sedan delade han upp marken i 85 kvadratiska tomter för andrahandsuthyrning till vanliga människor i Ålborg. De kallades för småfolk på danska. Varje lott var 400 m2 stor. De första trädgårdarna var klara för odling 1884. De var de första moderna danska koloniträdgårdarna.
|
Lotterna hyrdes ut för fjorton danska kronor per år, vilket motsvarade en arbetares veckolön. Beloppet täckte tomträttsavgälden, kostnader för stigar. m.m. Varken Berthelsen eller någon annan tjänade på affären. Tomträttsavgälden var en avgift innehavaren betalade varje år till staden för att få använda marken. När kolonisterna behövde vattna sina trädgårdar gick de söderut till den närliggande ån Österåstien. Den kallas ibland Österå och ska inte förväxlas med samhället och bäcken Österå 32 km norr om Ålborg. Strax efteråt byggdes också 85 lusthus på lotterna. Ytterligare 93 lotter tillkom 1886, men togs bort senare.
|
|
På Berthelsens privata initiativ bildades den första danska koloniträdgårdsföreningen från lotterna i Ålborg 1884. Hans trädgårdsförening var den första demokratiskt skötta trädgårdsföreningen i Danmark med en vald styrelse. Denna typ av organisation blev sedan grunden för hela den danska kolonilottsrörelsen. Den fick vind i seglen under de efterföljande åren. Tack vare lotterna och koloniträdgårdsföreningen i Ålborg anses Berthelsen idag vara de moderna danska koloniträdgårdarnas fader. Berthelsen gjorde ingen vinst på sina lotter, Men han skapade ett framgångsrikt tillvägagångsätt som sedan kopierades och upprepades i alla större danska städer. Sedan 1884 har koloniträdgårdar etablerat sig i flertalet städer.
Köpenhamn på 1890-talet
Köpenhamn fick sin första koloniträdgårdsförening 1891, "Arbetarnas skydd". På lotterna odlades grödor för det dagliga hushållet. Koloniträdgårdsföreningen Vennelyst bildades 1892 vid Christianshavns Vold som tidigare var Köpenhamns försvarsmur. Idag är det Köpenhamns äldsta koloniträdgårdsförening och en stor turistattraktion. Därefter började allt fler arbetare och tjänstemän hyra mark, bilda föreningar och anlägga koloniträdgårdar. De flesta koloniträdsföreningar bildades på kommunernas eller statens sämre marker som tidigare var soptippar.
Spridning i Norden
Den danska traditionen med koloniträdgårdar spred sig även till övriga nordiska länderna. Först till Sverige och Malmö 1895 även om det fanns koloniträdgårdar i Landskrona redan från 1860-talet. Därefter spred sig de danska koloniträdgårdarna till Norge och Finland i början på 1900-talet.
I början av 1900-talet
Det fanns 20 000 koloniträdgårdar i Danmark 1904. 6 000 av dem fanns i Köpenhamn. I Köpenhamn fanns det 56 koloniträdgårdföreningar 1906 med 6 862 kolonilotter. Bara under åren 1904-1906 ökade antalet lotter i huvudstaden med 862 lotter. Genomsnittslotten var 229 m2 stor i Köpenham Marken uppläts av kommunen. Hyrorna och villkoren var mycket olika. På vissa håll var uppsägningstiden bara fjorton dagar. Detta skapade ett stort missnöje bland kolonisterna. Koloniträdgårdsföreningen Venneminde i Köpenhamn tog 1907 initiativ till att bilda en sammanslutning av stadens många koloniträdgårdsföreningar. De ville göra det lättare att hantera anläggandet och uthyrningen av koloniträdgårdarna.
Ett tjugotal föreningar i Köpenhamn bildade sedan 11 maj 1908 Kolonihavelejereforeningens forbund för att förhandla fram förmånligare avtal med kommunen och staten. Några år senare ville förbundet expandera och bli rikstäckande. Det utökades till hela landet 1914 och bytte namn till Kolonihaveforbundet for Danmark. Förkortat som Kolonihaveforbundet. I samband med att expansionen blev Jørgen Berthelsen ordförande i förbundet 1916.
Mellankrigstiden
Under mellankrigstiden 1918-1939 ökade antalet koloniträdgårdar snabbt i Danmark. I likhet med andra europeiska länder fanns det ett behov av livsmedel under andra världskriget.
1900-talet
Danmarks befolkning mer än fördubblades under 1900-talet från 2,45 miljoner invånare 1901 till 5,33 miljoner 2000. Samtidigt moderniserades hela samhället. Mer mark behövdes för byggnationer och infrastruktur samtidigt som städerna växte. Under 1900-talet kunde danska kommuner och staten säga upp koloniträdgårdsföreningarnas hyresavtal när de var tvungna att använda marken. Många koloniträdgårdar lades ned på 1900-talet. Framtiden var osäker för kolonisterna.
Lagen 2001
Det danska koloniträdgårdsförbundet och miljö- och energiministern Sven Auken (1943-2009) föreslog 2001 att en lag borde införas för att göra koloniträdgårdarna permanenta. Man vill inte ha det som på 1900-talet när de kunde sägas upp och inte ersättas av nya. Förslaget gick igenom och blev en lag som infördes 2001. Den räddade många koloniträdgårdsföreningar. Enligt lagen fick kommunerna säga upp sina hyresavtal med koloniträdgårdsförenigarna efter 20-96 år. Sades avtalen upp behövde de samtidigt ställa annan mark till föreningarnas förfogande. Lagen säkerhetsställde att koloniträdgårdarna inte försvann.
På 2000- och 2010-talen
Det fanns det 62 120 koloniträdgårdar i Danmark 2001 enligt vissa uppgifter. Sannolikt är siffrorna överdrivna. Enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet fanns det 40 000 registrerade danska kolonilotter och lika många medlemmar i 410 koloniträdgårdsföreningar år 2010 som var medlemmar i det danska koloniträdgårdsförbundet. Förbundet heter Kolonihaveforbundet for Danmark (Danish Federation of Allotment Gardeners). De danska lotterna låg i ett 70-talet kommuner i 34 distrikt.
Det nationella förbundet hade sitt huvudkontor i Köpenhamn. De huvudsakliga uppgifterna var utbildning av styrelseledamöter från lokalföreningar, administration av hyreskontrakt, juridisk rådgivning till föreningar och enskilda medlemmar, förhandlingar med offentliga myndigheter, rådgivning, trädgårdskonsulter, utgivning av en medlemsträdgårdstidning och dela ut priset för bästa trädgårdsskötsel. Förbundet erhöll inga offentliga bidrag. I en del trädgårdsföreningar sköttes det administrativa av volontärer. I större trädgårdsföreningar fick styrelsemedlemmar ett arvode på upp till några tusen euro per år.
Lotterna
Genomsnittslotten i Danmark var 350 m2 stor 2010. Enligt andra uppgifter 300 m2. Majoriteten av alla lotterna var 150-400 m2 stora. 67 % av lotterna ägdes av kommunala markägare, 15 % av staten, 10 % av privata och 8 % av föreningar. Enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet hade Danmark högsta andelen statligt ägande av förbundets medlemsländer. Merparten av kommunernas koloniträdgårdsmark och all mark som tillhörde staten hyrdes av förbundet på långtidsarrenden som sedan återarrenderas till de enskilda föreningarna på samma villkor.
En stor del av markerna var skyddade av lagen. Koloniträdgårdarna reglerades huvudsakligen av lokal kommunal planering, bestämmelser och enskilda hyreskontrakt. Villkoren och hyresnivån per m2 varierade avsevärt från en myndighet till en annan. Samma gällde villkoren för storleken på byggnader, material och användning av bekämpningsmedel. Kolonistugorna var i allmänhet 10-70 m2. Stugpriserna reglerades genom gemensamma bestämmelser för alla medlemmar i det nationella förbundet. .En del föreningar tillät hyresgästen att hitta en ny köpare. Andra hade väntelistor som säljarna ålades följa.
I 80-85 % av de 40 000 kolonilotterna fick kolonisterna övernatta under sommarperioden april till september. 80 % av kolonistugorna hade el och 95 % dricksvatten. Den högsta andelen bland Internationella Koloniträdgårdförbundets medlemsländer.
Nutid
Det finns 40 000 eller nästan 40 000 registrerade koloniträdgårdar i 400 koloniträdgårdsföreningar 2023 som är medlemmar i det danska koloniträdgårdsförbundet, Det är lika många koloniträdgårdar som 2010, men en minskning med tio föreningar. De lotterna som försvann 2010-2023 ersattes med nästan lika många i redan befintliga koloniträdgårdsområden. Förbundet har sitt huvudkontor i Herlev nordväst om Köpenhamn. De beskrev de moderna danska koloniträdgårdarna som gått från 1800-talets auktoritära fattigträdgårdar till 2000-talets organiserade trädgårdsföreningar.
Det finns olika typer av koloniträdgårdar i Danmark från enkla lotter utan stuga till mer permanenta med el och vatten. Koloniträdgårdar är en del av kulturarvet och bidrar till ett hållbart och socialt samhälle.
Köpenhamn på 1890-talet
Köpenhamn fick sin första koloniträdgårdsförening 1891, "Arbetarnas skydd". På lotterna odlades grödor för det dagliga hushållet. Koloniträdgårdsföreningen Vennelyst bildades 1892 vid Christianshavns Vold som tidigare var Köpenhamns försvarsmur. Idag är det Köpenhamns äldsta koloniträdgårdsförening och en stor turistattraktion. Därefter började allt fler arbetare och tjänstemän hyra mark, bilda föreningar och anlägga koloniträdgårdar. De flesta koloniträdsföreningar bildades på kommunernas eller statens sämre marker som tidigare var soptippar.
Spridning i Norden
Den danska traditionen med koloniträdgårdar spred sig även till övriga nordiska länderna. Först till Sverige och Malmö 1895 även om det fanns koloniträdgårdar i Landskrona redan från 1860-talet. Därefter spred sig de danska koloniträdgårdarna till Norge och Finland i början på 1900-talet.
I början av 1900-talet
Det fanns 20 000 koloniträdgårdar i Danmark 1904. 6 000 av dem fanns i Köpenhamn. I Köpenhamn fanns det 56 koloniträdgårdföreningar 1906 med 6 862 kolonilotter. Bara under åren 1904-1906 ökade antalet lotter i huvudstaden med 862 lotter. Genomsnittslotten var 229 m2 stor i Köpenham Marken uppläts av kommunen. Hyrorna och villkoren var mycket olika. På vissa håll var uppsägningstiden bara fjorton dagar. Detta skapade ett stort missnöje bland kolonisterna. Koloniträdgårdsföreningen Venneminde i Köpenhamn tog 1907 initiativ till att bilda en sammanslutning av stadens många koloniträdgårdsföreningar. De ville göra det lättare att hantera anläggandet och uthyrningen av koloniträdgårdarna.
Ett tjugotal föreningar i Köpenhamn bildade sedan 11 maj 1908 Kolonihavelejereforeningens forbund för att förhandla fram förmånligare avtal med kommunen och staten. Några år senare ville förbundet expandera och bli rikstäckande. Det utökades till hela landet 1914 och bytte namn till Kolonihaveforbundet for Danmark. Förkortat som Kolonihaveforbundet. I samband med att expansionen blev Jørgen Berthelsen ordförande i förbundet 1916.
Mellankrigstiden
Under mellankrigstiden 1918-1939 ökade antalet koloniträdgårdar snabbt i Danmark. I likhet med andra europeiska länder fanns det ett behov av livsmedel under andra världskriget.
1900-talet
Danmarks befolkning mer än fördubblades under 1900-talet från 2,45 miljoner invånare 1901 till 5,33 miljoner 2000. Samtidigt moderniserades hela samhället. Mer mark behövdes för byggnationer och infrastruktur samtidigt som städerna växte. Under 1900-talet kunde danska kommuner och staten säga upp koloniträdgårdsföreningarnas hyresavtal när de var tvungna att använda marken. Många koloniträdgårdar lades ned på 1900-talet. Framtiden var osäker för kolonisterna.
Lagen 2001
Det danska koloniträdgårdsförbundet och miljö- och energiministern Sven Auken (1943-2009) föreslog 2001 att en lag borde införas för att göra koloniträdgårdarna permanenta. Man vill inte ha det som på 1900-talet när de kunde sägas upp och inte ersättas av nya. Förslaget gick igenom och blev en lag som infördes 2001. Den räddade många koloniträdgårdsföreningar. Enligt lagen fick kommunerna säga upp sina hyresavtal med koloniträdgårdsförenigarna efter 20-96 år. Sades avtalen upp behövde de samtidigt ställa annan mark till föreningarnas förfogande. Lagen säkerhetsställde att koloniträdgårdarna inte försvann.
På 2000- och 2010-talen
Det fanns det 62 120 koloniträdgårdar i Danmark 2001 enligt vissa uppgifter. Sannolikt är siffrorna överdrivna. Enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet fanns det 40 000 registrerade danska kolonilotter och lika många medlemmar i 410 koloniträdgårdsföreningar år 2010 som var medlemmar i det danska koloniträdgårdsförbundet. Förbundet heter Kolonihaveforbundet for Danmark (Danish Federation of Allotment Gardeners). De danska lotterna låg i ett 70-talet kommuner i 34 distrikt.
Det nationella förbundet hade sitt huvudkontor i Köpenhamn. De huvudsakliga uppgifterna var utbildning av styrelseledamöter från lokalföreningar, administration av hyreskontrakt, juridisk rådgivning till föreningar och enskilda medlemmar, förhandlingar med offentliga myndigheter, rådgivning, trädgårdskonsulter, utgivning av en medlemsträdgårdstidning och dela ut priset för bästa trädgårdsskötsel. Förbundet erhöll inga offentliga bidrag. I en del trädgårdsföreningar sköttes det administrativa av volontärer. I större trädgårdsföreningar fick styrelsemedlemmar ett arvode på upp till några tusen euro per år.
Lotterna
Genomsnittslotten i Danmark var 350 m2 stor 2010. Enligt andra uppgifter 300 m2. Majoriteten av alla lotterna var 150-400 m2 stora. 67 % av lotterna ägdes av kommunala markägare, 15 % av staten, 10 % av privata och 8 % av föreningar. Enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet hade Danmark högsta andelen statligt ägande av förbundets medlemsländer. Merparten av kommunernas koloniträdgårdsmark och all mark som tillhörde staten hyrdes av förbundet på långtidsarrenden som sedan återarrenderas till de enskilda föreningarna på samma villkor.
En stor del av markerna var skyddade av lagen. Koloniträdgårdarna reglerades huvudsakligen av lokal kommunal planering, bestämmelser och enskilda hyreskontrakt. Villkoren och hyresnivån per m2 varierade avsevärt från en myndighet till en annan. Samma gällde villkoren för storleken på byggnader, material och användning av bekämpningsmedel. Kolonistugorna var i allmänhet 10-70 m2. Stugpriserna reglerades genom gemensamma bestämmelser för alla medlemmar i det nationella förbundet. .En del föreningar tillät hyresgästen att hitta en ny köpare. Andra hade väntelistor som säljarna ålades följa.
I 80-85 % av de 40 000 kolonilotterna fick kolonisterna övernatta under sommarperioden april till september. 80 % av kolonistugorna hade el och 95 % dricksvatten. Den högsta andelen bland Internationella Koloniträdgårdförbundets medlemsländer.
Nutid
Det finns 40 000 eller nästan 40 000 registrerade koloniträdgårdar i 400 koloniträdgårdsföreningar 2023 som är medlemmar i det danska koloniträdgårdsförbundet, Det är lika många koloniträdgårdar som 2010, men en minskning med tio föreningar. De lotterna som försvann 2010-2023 ersattes med nästan lika många i redan befintliga koloniträdgårdsområden. Förbundet har sitt huvudkontor i Herlev nordväst om Köpenhamn. De beskrev de moderna danska koloniträdgårdarna som gått från 1800-talets auktoritära fattigträdgårdar till 2000-talets organiserade trädgårdsföreningar.
Det finns olika typer av koloniträdgårdar i Danmark från enkla lotter utan stuga till mer permanenta med el och vatten. Koloniträdgårdar är en del av kulturarvet och bidrar till ett hållbart och socialt samhälle.
De runde haver (De ovale haver)
I Nærum norr om Köpenhamn finns koloniområdet och koloniträdgårdsföreningen "De runde haver". Det kallas också för "De ovale haver" och har sitt ursprung i slutet av 1940-talet. Det skiljer sig från många andra koloniområden i Norden och övriga Europa eftersom alla lotterna i området är ovala eller runda. De är utformade med en elliptisk plan. Alla lotterna omgärdas av egna häckar och ligger som fristående öar. Mellan lotterna finns gräsmattor eller grusvägar. Kolonilotter i Europa är annars vanligtvis kvadratiska eller rektangulära oavsett hur stora de är.
I Nærum norr om Köpenhamn finns koloniområdet och koloniträdgårdsföreningen "De runde haver". Det kallas också för "De ovale haver" och har sitt ursprung i slutet av 1940-talet. Det skiljer sig från många andra koloniområden i Norden och övriga Europa eftersom alla lotterna i området är ovala eller runda. De är utformade med en elliptisk plan. Alla lotterna omgärdas av egna häckar och ligger som fristående öar. Mellan lotterna finns gräsmattor eller grusvägar. Kolonilotter i Europa är annars vanligtvis kvadratiska eller rektangulära oavsett hur stora de är.
Områdets koloniträdgårdsförening bildades 1946. Trädgårdsarkitekten C.Th. Sørensen (1893-1979) ritade lotterna 1948. De uppfördes 1948-1952. Inledningsvis anlades 44 koloniträdgårdar. 2014 fanns det 50 st. De besöks varje år av trädgårds- och landskapsarkitekter från Europa, USA och Japan. Enligt Sørensen var grannar ofta i konflikt om den gemensamma häcken, hur den skulle klippas och hur hög den skulle vara. Men med hans design fick alla kolonister varsin häck med ingenmansland emellan. För att få köpa en lott 2014 behövde man bo i Rudersdals kommun. Bredvid "De runde haver" finns ett traditionellt koloniområde med fyrkantiga tomter.
Färöarna - fler än 80 lotter
Kirkjubøur söder om huvudstaden Tórshavn.
Färöarna är en ögrupp i Nordatlanten som tillhör Danmark, men som har haft ett stort mått av självstyre sedan 1948. Öarna har en rik historia och kultur som präglas av det nordiska arvet och det färöiska språket. Färöarna har också en unik natur med dramatiska klippor, gröna dalar och ett milt klimat.
Koloniträdgårdar på Färöarna är relativt nytt och som har väckt intresse bland många invånare och besökare. På Färöarna började koloniträdgårdar etableras först på 2000-talet. Det finns idag flera koloniträdgårdsföreningar som erbjuder lotter till intresserade. En av de största är Kolonihaven í Hoydølum som ligger i byn Hoydalar norr om huvudstaden Tórshavn i ögruppens största ö Streymoy. Föreningen grundades 2007 och har idag över 100 medlemmar som odlar på cirka 80 lotter. Koloniträdgården ligger vid vattnet med utsikt över klippor.
Koloniträdgårdar på Färöarna är relativt nytt och som har väckt intresse bland många invånare och besökare. På Färöarna började koloniträdgårdar etableras först på 2000-talet. Det finns idag flera koloniträdgårdsföreningar som erbjuder lotter till intresserade. En av de största är Kolonihaven í Hoydølum som ligger i byn Hoydalar norr om huvudstaden Tórshavn i ögruppens största ö Streymoy. Föreningen grundades 2007 och har idag över 100 medlemmar som odlar på cirka 80 lotter. Koloniträdgården ligger vid vattnet med utsikt över klippor.
|
Kultur, tradition och gemenskap
Koloniträdgårdarna är inte bara ett sätt att odla mat, utan också för att bevara och utveckla den färöiska kulturen och identiteten. Många kolonister använder traditionella metoder och växter som har anpassats till det lokala klimatet och jordmånen. De odlar potatis, kål, morötter, rabarber, jordgubbar och örter. Men bygger även stugor och staket i en stil som harmonierar med den omgivande naturen och arkitekturen. Koloniträdgårdarna är också en plats för gemenskap och lärande. Kolonister hjälper varandra med råd och tips om odling, delar skördar och frön, ordnar fester och aktiviteter. De bjuder också in skolor och turister till besök. Kolonisterna bidrar till att sprida kunskap och intresse för det färöiska livet och landskapet. |
Tórshavn.
|
Grönland
Ilulissat i västra Grönland.
Grönland är världens största ö. Grönland är en del av kontinenten Nordamerika, men är en autonom del av Danmark och har ett omfattande självstyre. Grönland har ett arktiskt klimat med långa och kalla vintrar. Det mesta av ön är täckt av en tjock inlandsis som gör det omöjligt att odla. Längs kusten finns det däremot områden där det finns utrymme för odling. Men även där är säsongen kort och utmanande. Trots dessa svårigheter finns det några koloniträdgårdar på Grönland. De ligger främst i huvudstaden Nuuk i sydväst och i staden Qaqortoq i söder. Dessa koloniträdgårdar är anpassade till det lokala klimatet. Där odlas främst grödor som klarar av låga temperaturer och lite solljus, till exempel potatis, kål, sallader, morötter och rabarber. Vissa kolonister har också växthus eller drivbänkar där de kan odla mer känsliga växter som tomater, gurkor eller örter.
Lokal matförsörjning
Koloniträdgårdarna på Grönland är inte bara en hobby för dem som älskar att odla utan även ett sätt att bidra till den lokala matförsörjningen och minska beroendet av importerade livsmedel. De är också en plats för social samvaro och gemenskap där kolonister kan dela erfarenheter, tips och skördar med varandra. Koloniträdgårdarna med sina färgglada blommor och gröna blad är en vacker kontrast till det annars karga grönländska landskapet.
Lokal matförsörjning
Koloniträdgårdarna på Grönland är inte bara en hobby för dem som älskar att odla utan även ett sätt att bidra till den lokala matförsörjningen och minska beroendet av importerade livsmedel. De är också en plats för social samvaro och gemenskap där kolonister kan dela erfarenheter, tips och skördar med varandra. Koloniträdgårdarna med sina färgglada blommor och gröna blad är en vacker kontrast till det annars karga grönländska landskapet.
Norge - 2 000 lotter
Solvang koloniträdgårdar i Sogn i Oslo.
Historia
1890-talet
Idén med koloniträdgårdar spreds till Norge från Danmark och Tyskland i slutet av 1800-talet. Den första koloniträdgård anlades i Gjeddeløkken i Halden i södra Norge 1896. 20 tomter om vardera 200 m2 anlades på kommunens mark. Hyran var två öre per kvadratmeter. Men intresset för att odla själv blev kortlivat i Halden. Trädgårdssällskapet och lotterna upplöstes samma år eller året därpå. Flera av kolonisterna hade egna trädgårdar där de bodde permanent och det fanns därför ingen efterfrågan.
Peter Nøvik höll föreläsningen "Små trädgårdar för stadsarbetare" vid Royal Society for the Welfare of Norway 1897. Han ansåg att en del av Kristianias (Oslos) kommuns mark borde avsättas för koloniträdgårdar. Han föreslog att trädgårdsföretag skulle hyra mark som sedan skulle kunna brukas av arbetare i städerna. Förslaget möttes av motargument från politiskt håll. Bland annat sades det att vintrarna i Norge var så långa och hårda och somrarna så korta så att att arbetare knappast skulle ha tid eller lust att anlägga några koloniträdgårdar.
Marie Jørstad anslöt sig också till den pågående diskussionen. Hon var en förkämpe för skolträdgårdar i Kristiania. Hon argumenterade för koloniträdgårdarna i tidningen "Husmoderen". Hon ansåg att koloniträdgårdar behövdes särskilt för Kristianias arbetande befolkning. På fritiden på vår- och sommarkvällar skulle de kunna röra sig i det fria i koloniträdgårdarna och sysselsätta sig med gemensamma intressen som kunde föra samman familjerna. Det kunde gatuliv eller stadsnöjen aldrig göra eller erbjuda, enligt henne.
Början av 1900-talet
Det var ont om bostäder i Kristiania i början på 1900-talet. Huvudstaden hade 227 600 invånare. Många lägenheter var trånga och hygienen dålig. Boendeinspektörer dokumenterade förhållandena både i skriftliga rapporter och i bildbevis i hopp om att politikerna skulle bidra till förändringar. Förhållandena var också dystra i andra norska städer. 28 % av lägenheterna hade bara ett rum. Nästan 4 % hade inget kök alls. Nästan 15 % delade kök med andra lägenheter. 47 600 personer eller 2 % av befolkningen bodde i källare eller på vindar i städerna.
Förespråkarna för koloniträdgårdar ansåg att arbetarna skulle ges möjlighet att komma bort från sina eländiga sanitära förhållanden och dåliga luft i städerna och tillbringa sin fritid på landsbygden för att odla mat tillsammans med sina familjer.
I maj 1906 beslutade Kristianias stadsfullmäktige att köpa det 55 tunnland stora Trondheimsveien 130 b för 30 000 norska kronor. Fastigheten var till salu efter en utmätning eftersom den tidigare ägaren major Otto Fougner hade underlåtit att betala fastighetsskatt. Året efter anlades Rodeløkkens kolonihager i Kristiania 1907, känd som Rodeløkkens koloniträdgårdar och som blev Kristianias första koloniträdgårdar, Norges äldst bevarade koloniträdgårdar och landets andra koloniträdgårdar efter Halden 1896 som inte fanns kvar 1907. Men det gick inte helt smärtfritt för Rodeløkkens koloniträdgårdar i början. Innan koloniträdgårdarna anlades vistades många luffare i området. Luffarna försökte driva bort kolonisterna den 23 juni 1907 genom att kasta stenar och sätta eld på trästaketen. Men de misslyckades och kolonisterna fick sedan ha sina lotter ifred.
Rodeløkkens koloniträdgårdar följdes av bl.a. Etterstad koloniträdgårdar i Kristiania 1908. Sedan början av 1900-talet tills idag har det anlagts och förekommit koloniträdgårdar i främst i Kristiania som återtog det gamla medeltida namnet Oslo 1925, men också i andra städer som Stavanger, Bergen och Trondheim. Koloniträdgårdarna i 1900-talets början startades av traditionella arbetarfamiljer som skulle få möjlighet att odla sin egen mat.
Det norska fritidsträdgårdsförbundet grundades i Oslo 1927. Målet var att säkra de befintliga fritidsträdgårdar och att arbeta för att skapa nya.
Under 1900-talets gång
Koloniträdgårdar i Norge fick och har fortfarande inte fått någon naturlig plats i stadsplaneringen i städerna. Det kan delvis förklaras med att landets ringa befolkning bosatte sig på områden med låg täthet början av 1900-talet. Endast ett fåtal städer hade tung industri och dåliga levnadsvillkor. Det fanns inte samma behov för koloniträdgårdar som i andra europeiska länder. Det som talar mot är att i exempelvis huvudstaden Kristiania var levnadsvillkoren dåliga i början på 1900-talet med trånga lägenheter och bristfällig hygien. Det fanns således ett behov av koloniträdgårdar i i början på 1900-talet. Men det norska koloniträdgårdsförbundet lyckades dock inte övertyga kommunerna om fördelarna med koloniträdgårdar. I andra länder såg man mer positivt på koloniträdgårdarna som platser för odling, tillgång till mat i svåra tider, gröna lungor i städerna, avkoppling, rekreation, socialt umgänge och i modern tid hållbar närproducerad mat.
Filmen "Kolonihager i Oslo 1958" visar klipp från Oslos fem koloniträdgårdar Rodeløkka, Etterstad, Hjemmets, Sogn och Solvang. Filmen hyllar koloniträdgårdarnas värde för stadens medborgare. Klicka på:
https://www.youtube.com/watch?v=Dl_sdlwMGas&t=2s
Det skapades inte en enda ny koloniträdgård i landet på sextio år under åren 1950-2010, undantaget en ombyggnad av ett koloniområde i Trondheim 1988. Generellt saknade det norska koloniträdgårdsförbundet styrkan av tungt lobbyarbete. De lyckades inte övertyga städerna att anslå marker till nya koloniträdgårdar. Förbundet fortsatte dock att lyfta fram koloniträdgårdar som ett huvudsakligt ideologiskt och politiskt mål. Den norska koloniträdgårdsrörelsen lyckades aldrig växa i motsvarande storlek på 1900-talet som man idag kan se i de övriga skandinaviska länderna och i en del andra europeiska länder.
Kommunalpolitik i Oslo på 1900-talet
De flesta norska koloniträdgårdar har sedan 1890-talet legat på kommunal mark och ett fåtal på privat mark. Politiskt var det aldrig en självklarhet att kolonisterna skulle få arrendera markerna permanent. I Oslo har man flera gånger föreslagit både bostäder och parkeringar istället för tomter till koloniträdgårdar. Det har varit många hårda strider genom åren för att säkerställa fortsatt liv för koloniträdgårdarna i hela landet.
1890-talet
Idén med koloniträdgårdar spreds till Norge från Danmark och Tyskland i slutet av 1800-talet. Den första koloniträdgård anlades i Gjeddeløkken i Halden i södra Norge 1896. 20 tomter om vardera 200 m2 anlades på kommunens mark. Hyran var två öre per kvadratmeter. Men intresset för att odla själv blev kortlivat i Halden. Trädgårdssällskapet och lotterna upplöstes samma år eller året därpå. Flera av kolonisterna hade egna trädgårdar där de bodde permanent och det fanns därför ingen efterfrågan.
Peter Nøvik höll föreläsningen "Små trädgårdar för stadsarbetare" vid Royal Society for the Welfare of Norway 1897. Han ansåg att en del av Kristianias (Oslos) kommuns mark borde avsättas för koloniträdgårdar. Han föreslog att trädgårdsföretag skulle hyra mark som sedan skulle kunna brukas av arbetare i städerna. Förslaget möttes av motargument från politiskt håll. Bland annat sades det att vintrarna i Norge var så långa och hårda och somrarna så korta så att att arbetare knappast skulle ha tid eller lust att anlägga några koloniträdgårdar.
Marie Jørstad anslöt sig också till den pågående diskussionen. Hon var en förkämpe för skolträdgårdar i Kristiania. Hon argumenterade för koloniträdgårdarna i tidningen "Husmoderen". Hon ansåg att koloniträdgårdar behövdes särskilt för Kristianias arbetande befolkning. På fritiden på vår- och sommarkvällar skulle de kunna röra sig i det fria i koloniträdgårdarna och sysselsätta sig med gemensamma intressen som kunde föra samman familjerna. Det kunde gatuliv eller stadsnöjen aldrig göra eller erbjuda, enligt henne.
Början av 1900-talet
Det var ont om bostäder i Kristiania i början på 1900-talet. Huvudstaden hade 227 600 invånare. Många lägenheter var trånga och hygienen dålig. Boendeinspektörer dokumenterade förhållandena både i skriftliga rapporter och i bildbevis i hopp om att politikerna skulle bidra till förändringar. Förhållandena var också dystra i andra norska städer. 28 % av lägenheterna hade bara ett rum. Nästan 4 % hade inget kök alls. Nästan 15 % delade kök med andra lägenheter. 47 600 personer eller 2 % av befolkningen bodde i källare eller på vindar i städerna.
Förespråkarna för koloniträdgårdar ansåg att arbetarna skulle ges möjlighet att komma bort från sina eländiga sanitära förhållanden och dåliga luft i städerna och tillbringa sin fritid på landsbygden för att odla mat tillsammans med sina familjer.
I maj 1906 beslutade Kristianias stadsfullmäktige att köpa det 55 tunnland stora Trondheimsveien 130 b för 30 000 norska kronor. Fastigheten var till salu efter en utmätning eftersom den tidigare ägaren major Otto Fougner hade underlåtit att betala fastighetsskatt. Året efter anlades Rodeløkkens kolonihager i Kristiania 1907, känd som Rodeløkkens koloniträdgårdar och som blev Kristianias första koloniträdgårdar, Norges äldst bevarade koloniträdgårdar och landets andra koloniträdgårdar efter Halden 1896 som inte fanns kvar 1907. Men det gick inte helt smärtfritt för Rodeløkkens koloniträdgårdar i början. Innan koloniträdgårdarna anlades vistades många luffare i området. Luffarna försökte driva bort kolonisterna den 23 juni 1907 genom att kasta stenar och sätta eld på trästaketen. Men de misslyckades och kolonisterna fick sedan ha sina lotter ifred.
Rodeløkkens koloniträdgårdar följdes av bl.a. Etterstad koloniträdgårdar i Kristiania 1908. Sedan början av 1900-talet tills idag har det anlagts och förekommit koloniträdgårdar i främst i Kristiania som återtog det gamla medeltida namnet Oslo 1925, men också i andra städer som Stavanger, Bergen och Trondheim. Koloniträdgårdarna i 1900-talets början startades av traditionella arbetarfamiljer som skulle få möjlighet att odla sin egen mat.
Det norska fritidsträdgårdsförbundet grundades i Oslo 1927. Målet var att säkra de befintliga fritidsträdgårdar och att arbeta för att skapa nya.
Under 1900-talets gång
Koloniträdgårdar i Norge fick och har fortfarande inte fått någon naturlig plats i stadsplaneringen i städerna. Det kan delvis förklaras med att landets ringa befolkning bosatte sig på områden med låg täthet början av 1900-talet. Endast ett fåtal städer hade tung industri och dåliga levnadsvillkor. Det fanns inte samma behov för koloniträdgårdar som i andra europeiska länder. Det som talar mot är att i exempelvis huvudstaden Kristiania var levnadsvillkoren dåliga i början på 1900-talet med trånga lägenheter och bristfällig hygien. Det fanns således ett behov av koloniträdgårdar i i början på 1900-talet. Men det norska koloniträdgårdsförbundet lyckades dock inte övertyga kommunerna om fördelarna med koloniträdgårdar. I andra länder såg man mer positivt på koloniträdgårdarna som platser för odling, tillgång till mat i svåra tider, gröna lungor i städerna, avkoppling, rekreation, socialt umgänge och i modern tid hållbar närproducerad mat.
Filmen "Kolonihager i Oslo 1958" visar klipp från Oslos fem koloniträdgårdar Rodeløkka, Etterstad, Hjemmets, Sogn och Solvang. Filmen hyllar koloniträdgårdarnas värde för stadens medborgare. Klicka på:
https://www.youtube.com/watch?v=Dl_sdlwMGas&t=2s
Det skapades inte en enda ny koloniträdgård i landet på sextio år under åren 1950-2010, undantaget en ombyggnad av ett koloniområde i Trondheim 1988. Generellt saknade det norska koloniträdgårdsförbundet styrkan av tungt lobbyarbete. De lyckades inte övertyga städerna att anslå marker till nya koloniträdgårdar. Förbundet fortsatte dock att lyfta fram koloniträdgårdar som ett huvudsakligt ideologiskt och politiskt mål. Den norska koloniträdgårdsrörelsen lyckades aldrig växa i motsvarande storlek på 1900-talet som man idag kan se i de övriga skandinaviska länderna och i en del andra europeiska länder.
Kommunalpolitik i Oslo på 1900-talet
De flesta norska koloniträdgårdar har sedan 1890-talet legat på kommunal mark och ett fåtal på privat mark. Politiskt var det aldrig en självklarhet att kolonisterna skulle få arrendera markerna permanent. I Oslo har man flera gånger föreslagit både bostäder och parkeringar istället för tomter till koloniträdgårdar. Det har varit många hårda strider genom åren för att säkerställa fortsatt liv för koloniträdgårdarna i hela landet.
|
Med jämna mellanrum har en diskussion uppstått i Oslo om man behövt befintliga koloniträdgårdar i kommunen eller om tomterna ska användas till bostäder. Oslos kommunfullmäktige beslutade t.ex. 1965 att stänga Sogn koloniträdgård efter att hyresavtalet löpt ut. Man ville ge plats åt bland annat studentbostäder och parkeringsplatser. Beslutet kvarstod 1972. Men Sogn koloniträdgård räddades 1976 och ett nytt hyresavtal ingicks med kommunen. Konflikten blossade upp igen på 1990-talet. Politikerna i Oslo ville använda Sogn koloniträdgård och flera kolonilotter i Solvang för att anlägga villatomter. Det möttes av motstånd från kolonisterna. Ännu en gång räddades koloniträdgårdarna och man tecknade ett nytt hyresavtal på tjugofem år med Oslos kommun år 2000. Framtiden är fortfarande osäker vad som händer med dem efter 2025.
|
Stuga i Hjemmets koloniträdgårdar i Sagene i Oslo.
|
Förbundsledaren för det norska koloniträdgårdsförbundet Johnny Aasen ansåg 2020 att bevarandet av koloniträdgårdarna var lösningen på god politik i huvudstaden. De är öppna för både kolonister och resten av stadens invånare under sommarmånaderna. Grönområdena är viktiga för alla samt även för insekter och djurliv hävdade Aasen. Kännedom saknas om vad som kommer att hända med kolonilotterna i Sogn och Solvang efter 2025. Alla signaler från politikerna tydde på att de inte ville förlänga hyresavtalen, enligt Aasen 2020
Är 2010
Det fanns 1 400 norska kolonilotter och lika många medlemmar i 16 koloniträdgårdsföreningar i fyra norska städer år 2010, enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet eller i fem norska städer enligt andra uppgifter. De fem var Stavanger, Bergen, Sarpsborg, Oslo och Trondheim. Norska koloniträdgårdsförbundet hade ytterligare 1 600 medlemmar som stod i kö för en kolonilott. Totalt 3 000 medlemmar ingick i förbundet. Norges koloniträdgårdförbund hette Norsk Kolonihageforbund (NKHF) eller Norwegian federation of allotment gardeners. De har sitt huvudkontor i centrala Oslo. Den stora majoriteten av arbetet i organisationen skedde frivilligt av de valda ledamöterna.
100 % av alla koloniträdgårdar och lotter som var medlemmar i norska koloniträdgårdsförbundet 2010 ägdes av kommunala markägare, vilket var den högsta andelen kommunalt ägande bland alla Internationella Koloniträdgårdsförbundets medlemsländer. De flesta koloniträdgårdar som inte var medlemmar i norska koloniträdgårdsförbundet låg även de på kommunal mark och ett färre antal på privat. Kolonisterna betalade årligen en hyra till sin koloniförening eller till sin stadsdel. Föreningen eller stadsdelen betalade sedan hyra till markägaren som i de flesta var fall kommunala markägare och enstaka gånger privata. Hyrorna var låga och mest symboliska. Allt arbete i föreningarna var frivilligt och utfördes gratis. En norsk koloniförenings styrelse bestod av en ordförande, en vice ordförande, en sekreterare, en kassör och en styrelseledamot. Styrelsen valdes vartannat år.
Genomsnittslotten var 250 m2 stor år 2010. 100 % av alla norska kolonilotter som var medlemmar i norska koloniträdgårdsförbundet var anslutna till vattenförsörjning, vilket var den högsta andelen procentuellt av Internationella Koloniträdgårdsförbundets medlemsländer. Även elektricitet var allmänt tillgänglig för kolonilotterna. Det fanns inga lagar som reglerade koloniträdgårdarna i landet 2010.
2016 och 2018
Priset på kolonistugorna i Norge var reglerat genom ett taksystem. Genomsnittspriset för en stuga var 157 000 norska kronor 2016. Det fanns 5 000 sökande på en väntelista till kolonistugor i Oslo 2018.
Nutid
Det fanns 2 000 kolonilotter i 22 områden år 2020. 1 500 kolonilotter i 15 områden var registrerade i det norska fritids- trädgårdsförbundet och norska koloniträdgårdsförbundet 2023, enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet.
500 lotter i sju områden var inte medlemmar och inte registrerade i norska koloniträdgårdsförbundet 2020. Koloniträdgårdsförbundet hävdar däremot att mer än 2 000 kolonister i 15 områden var medlemmar hos dem 2023. Enligt andra uppgifter fanns det cirka 6 000 kolonilotter i Norge, varav ungefär hälften med stugor. Majoriteten av alla koloniträdgårdar finns idag i Oslo. Övriga ligger i eller nära andra större städer. Den nordligaste koloniträdgården finns i Trondheim. Solvang koloniträdgårdar i Oslo är Norges största koloniområde med 600 lotter. Den ligger nära en skog och en sjö.
Koloniträdgårdar är populära i Norge. Väntelistorna är på cirka tio år och i en del fall ända upp till tjugo år.
I norska koloniträdgårdsförbundets styrelse 2023 sitter fyra kvinnor och tre män. Förbundet är politiskt neutralt. De vill skapa en gemenskap för koloniträdgårdar och önskar etablera fler. De anser att alla koloniträdgårdar bör drivas på ett miljömässigt och ekologiskt sätt. De bör också bidra till ekologisk mångfald. Förbundet vill lyfta fram sociala, hälso- och välfärdsaspekter med livet som kolonist. Förbundet hävdar att koloniträdgårdarna bidrar till bättre uppväxtvillkor för barn och ökar livskvaliteten i städerna och i tätbebyggda områden. Koloniträdgårdarna bör framhållas som gröna lungor och som en viktig resurs för närmiljön, enligt förbundet. Man uppger också att koloniträdgårdar bidrar till unika möjligheter till odling.
Koloniträdgårdarna är öppna för allmänheten under sommarsäsongen och de gemensamma utrymmena är att betrakta som parker öppna för allmänheten, enligt förbundet 2023. Norska koloniträdgårdar ska ses som gröna oaser för rekreation. Kolonisterna i trädgårdarna bidrar med mycket gemensamt arbete och arrangerar många olika aktiviteter, både externa och interna för alla åldersgrupper.
Är 2010
Det fanns 1 400 norska kolonilotter och lika många medlemmar i 16 koloniträdgårdsföreningar i fyra norska städer år 2010, enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet eller i fem norska städer enligt andra uppgifter. De fem var Stavanger, Bergen, Sarpsborg, Oslo och Trondheim. Norska koloniträdgårdsförbundet hade ytterligare 1 600 medlemmar som stod i kö för en kolonilott. Totalt 3 000 medlemmar ingick i förbundet. Norges koloniträdgårdförbund hette Norsk Kolonihageforbund (NKHF) eller Norwegian federation of allotment gardeners. De har sitt huvudkontor i centrala Oslo. Den stora majoriteten av arbetet i organisationen skedde frivilligt av de valda ledamöterna.
100 % av alla koloniträdgårdar och lotter som var medlemmar i norska koloniträdgårdsförbundet 2010 ägdes av kommunala markägare, vilket var den högsta andelen kommunalt ägande bland alla Internationella Koloniträdgårdsförbundets medlemsländer. De flesta koloniträdgårdar som inte var medlemmar i norska koloniträdgårdsförbundet låg även de på kommunal mark och ett färre antal på privat. Kolonisterna betalade årligen en hyra till sin koloniförening eller till sin stadsdel. Föreningen eller stadsdelen betalade sedan hyra till markägaren som i de flesta var fall kommunala markägare och enstaka gånger privata. Hyrorna var låga och mest symboliska. Allt arbete i föreningarna var frivilligt och utfördes gratis. En norsk koloniförenings styrelse bestod av en ordförande, en vice ordförande, en sekreterare, en kassör och en styrelseledamot. Styrelsen valdes vartannat år.
Genomsnittslotten var 250 m2 stor år 2010. 100 % av alla norska kolonilotter som var medlemmar i norska koloniträdgårdsförbundet var anslutna till vattenförsörjning, vilket var den högsta andelen procentuellt av Internationella Koloniträdgårdsförbundets medlemsländer. Även elektricitet var allmänt tillgänglig för kolonilotterna. Det fanns inga lagar som reglerade koloniträdgårdarna i landet 2010.
2016 och 2018
Priset på kolonistugorna i Norge var reglerat genom ett taksystem. Genomsnittspriset för en stuga var 157 000 norska kronor 2016. Det fanns 5 000 sökande på en väntelista till kolonistugor i Oslo 2018.
Nutid
Det fanns 2 000 kolonilotter i 22 områden år 2020. 1 500 kolonilotter i 15 områden var registrerade i det norska fritids- trädgårdsförbundet och norska koloniträdgårdsförbundet 2023, enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet.
500 lotter i sju områden var inte medlemmar och inte registrerade i norska koloniträdgårdsförbundet 2020. Koloniträdgårdsförbundet hävdar däremot att mer än 2 000 kolonister i 15 områden var medlemmar hos dem 2023. Enligt andra uppgifter fanns det cirka 6 000 kolonilotter i Norge, varav ungefär hälften med stugor. Majoriteten av alla koloniträdgårdar finns idag i Oslo. Övriga ligger i eller nära andra större städer. Den nordligaste koloniträdgården finns i Trondheim. Solvang koloniträdgårdar i Oslo är Norges största koloniområde med 600 lotter. Den ligger nära en skog och en sjö.
Koloniträdgårdar är populära i Norge. Väntelistorna är på cirka tio år och i en del fall ända upp till tjugo år.
I norska koloniträdgårdsförbundets styrelse 2023 sitter fyra kvinnor och tre män. Förbundet är politiskt neutralt. De vill skapa en gemenskap för koloniträdgårdar och önskar etablera fler. De anser att alla koloniträdgårdar bör drivas på ett miljömässigt och ekologiskt sätt. De bör också bidra till ekologisk mångfald. Förbundet vill lyfta fram sociala, hälso- och välfärdsaspekter med livet som kolonist. Förbundet hävdar att koloniträdgårdarna bidrar till bättre uppväxtvillkor för barn och ökar livskvaliteten i städerna och i tätbebyggda områden. Koloniträdgårdarna bör framhållas som gröna lungor och som en viktig resurs för närmiljön, enligt förbundet. Man uppger också att koloniträdgårdar bidrar till unika möjligheter till odling.
Koloniträdgårdarna är öppna för allmänheten under sommarsäsongen och de gemensamma utrymmena är att betrakta som parker öppna för allmänheten, enligt förbundet 2023. Norska koloniträdgårdar ska ses som gröna oaser för rekreation. Kolonisterna i trädgårdarna bidrar med mycket gemensamt arbete och arrangerar många olika aktiviteter, både externa och interna för alla åldersgrupper.
Finland - 5 000 lotter
Koloniträdgårdar i Tammerfors,
|
Tali koloniträdgårdar i Helsingfors.
|
Vallgård koloniträdgårdar i Helsingfors.
|
Vallgård koloniträdgårdar i Helsingfors.
|
Historia
1900-talet
Den första koloniträdgården i Finland inrättades 1916 i Hatanpää i Tammerfors. Den ligger fortfarande kvar, men tvingades flytta till ett annat område på 1970-talet längre bort från centrum. Svenskspråkiga Brunakärr koloniträdgård grundades 1918 i utkanten av Helsingfors. Det är Finlands näst äldsta koloniträdgård, Finlands äldsta koloniträdgård som finns fortfarande kvar på sin ursprungliga plats i Helsingfors och Helsingfors äldsta koloniträdgård.
Finlands koloniträdgårdsförbund bildades som en ideell förening i Tammerfors 1930, men flyttade senare till Helsingfors. Under 1900-talet var deras viktigaste uppgifter att ge råd, erbjuda utbildning och främja kolonister och föreningars intressen. De anslöt sig till Internationella Koloniträdgårdsförbundet 1930-1931. Endast koloniträdgårdsföreningar godkändes som medlemmar i det finska koloniträdgårdsförbundet 1930-2021. Privatpersoner fick bli medlemmar 2021.
2010-talet
Det fanns 4 400 kolonilotter och lika många medlemmar i 38 koloniträdgårdsföreningar i 38 koloniträdgårdsområden runt om i landet 2010, enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet. Det finska koloniträdgårdsförbundet hette Suomen Siirtolapuutarhaliitto ry och förkortades som SSpl. På engelska Finnish Federation of Allotment Gardeners och på svenska Finlands koloniträdgårdsförbund. De hade sitt huvudkontor i Helsingfors. För sina medlemmar anordnade de seminarier och utbildningar i trädgårdsskötsel, avfallshantering, administrativa och ekonomiska frågor för koloniträdgårdsföreningar samt användning av informationsteknik. Man gav ut en tidning fem gånger per år och medaljer till bästa finska kolonister. Förbundet deltog också i trädgårdsmässor och andra utställningar om trädgårdar i hela landet. Ekonomiskt var man beroende av medlemsavgifter. Miljöministeriet beviljade också ett mindre bidrag årligen. Förbundet fick också extra tillskott från försäljning av en årskalender och lyckoönskningskort.
Enligt förbundets stadgar var syftet att utveckla och främja koloniträdgårdsskötsel. För att göra detta förberedde de nya projekt där nya kolonilotter kunde anläggas. Men det tog tid eftersom kommunerna generellt inte var särskilt angelägna att tillåta nya koloniträdgårdsområden på sina marker. Det tog förbundet åratal att övertyga beslutsfattare i kommunerna om fördelarna med att anlägga nya koloniträdgårdar. Koloniträdgårdar ansågs som ett trendigt tidsfördriv på 2010-talet. Människor ville odla egen mat miljövänligt i närheten av sina hem.
Lotterna och stugorna
Genomsnittslotten var 300 m2 stor 2010. De varierade i storlek mellan 200-500 m2 2023. 95 % av lotterna ägdes av kommunala markägare och 5 % av privata 2010. Generellt var det ett krav att minst 67 % lotternas yta skulle anslås åt trädgårdsarbete som odling av nyttoväxter som grönsaker och frukter eller prydnadsväxter som blommor. Men det varierade från kommun till kommun. Hälften av odlingsytan fick även vara gräsmatta. Det räckte därför att drygt 33 % av lotternas tomter kunde ägnas åt odling. Tomterna fick också ha en del buskar. Det fanns dock inga lagar för koloniträdgårdar. Reglerna kom från markägarna eller föreningarna själva. Finlands koloniträdgårdsförbund uppgav 2023 att det fanns fruktträd och bärbuskar på i stort sett alla landets kolonilotter. Internationella Koloniträdgårdsförbundet ansåg att en koloniträdgård i Finland 2010 var utformad som en trevlig grön oas med en tät och varierad växtlighet till glädje för både kolonisterna och grannarna.
De flesta finska lotterna hade också en liten kolonistuga. Medelstorleken var 30 m2. De fick inte användas som permanenta bostäder, men kolonisterna hade möjlighet att övernatta i dem på somrarna. Många kolonister bodde i sina kolonistugor från juni till augusti. Många övernattade också bara ibland. En del sov aldrig över. I allmänhet sett hade markägarna föreskrifter om storlek, byggnadsmaterial, färg, struktur och form på fönstren.
100 % av stugorna hade el 2010. De flesta stugorna hade el 2023. Många lotter hade också anslutning till sommarvatten. Kolonistugorna som byggdes på 2000-talet och senare var ofta försedda med egna toaletter. Kompostering för avfallet från toaletterna hade också blivit vanligt. Det fanns också ofta gemensamma toaletter i området för de lotter som saknade toaletter. De flesta koloniområden hade ett gemensamt klubbhus som användes för möten, fester och andra tillställningar. Många föreningar hade en gemensam bastu där också utomstående besökare var välkomna, men mot att de betalade en entréavgift.
Kolonistugorna och lotterna handlades fritt som vilka varor som helst. Det fanns inget kösystem. Många koloniträdgårdsföreningar hade dock som krav att köparen måste bo i samma kommun där lotten låg. En person som köpte en kolonistuga blev automatiskt medlem i dess koloniträdgårdsförening. De tvingades följa föreningens regler och hyresvillkor. Det fanns ingen gräns för hur mycket en lott kunde kosta. Fria marknadspriser rådde. Det gällde fortfarande 2023.
Nutid
Det fanns 5 000 kolonilotter i cirka 50 områden i Finland 2023. 3 700 lotter i 30 områden var medlemmar i Finlands koloniträdgårdsförbund, enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet 2023. 1 300 lotter i 20 områden var inte medlemmar. Finlands koloniträgårdsförbund var en opolitisk allmännyttig organisation 2023. Målet var att främja och utveckla koloniträdgårdsverksamheten i Finland. De arbetade aktivt med att främja hållbar utveckling i landets koloniträdgårdar. Det finns idag koloniträdgårdar runt om i Finland. Den nordligaste koloniträdgården i Finland och i hela världen ligger vid norra polcirkeln i utkanten av Rovaniemi. Koloniträdgårdarna i Finland är mycket eftertraktade och priserna är höga.
1900-talet
Den första koloniträdgården i Finland inrättades 1916 i Hatanpää i Tammerfors. Den ligger fortfarande kvar, men tvingades flytta till ett annat område på 1970-talet längre bort från centrum. Svenskspråkiga Brunakärr koloniträdgård grundades 1918 i utkanten av Helsingfors. Det är Finlands näst äldsta koloniträdgård, Finlands äldsta koloniträdgård som finns fortfarande kvar på sin ursprungliga plats i Helsingfors och Helsingfors äldsta koloniträdgård.
Finlands koloniträdgårdsförbund bildades som en ideell förening i Tammerfors 1930, men flyttade senare till Helsingfors. Under 1900-talet var deras viktigaste uppgifter att ge råd, erbjuda utbildning och främja kolonister och föreningars intressen. De anslöt sig till Internationella Koloniträdgårdsförbundet 1930-1931. Endast koloniträdgårdsföreningar godkändes som medlemmar i det finska koloniträdgårdsförbundet 1930-2021. Privatpersoner fick bli medlemmar 2021.
2010-talet
Det fanns 4 400 kolonilotter och lika många medlemmar i 38 koloniträdgårdsföreningar i 38 koloniträdgårdsområden runt om i landet 2010, enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet. Det finska koloniträdgårdsförbundet hette Suomen Siirtolapuutarhaliitto ry och förkortades som SSpl. På engelska Finnish Federation of Allotment Gardeners och på svenska Finlands koloniträdgårdsförbund. De hade sitt huvudkontor i Helsingfors. För sina medlemmar anordnade de seminarier och utbildningar i trädgårdsskötsel, avfallshantering, administrativa och ekonomiska frågor för koloniträdgårdsföreningar samt användning av informationsteknik. Man gav ut en tidning fem gånger per år och medaljer till bästa finska kolonister. Förbundet deltog också i trädgårdsmässor och andra utställningar om trädgårdar i hela landet. Ekonomiskt var man beroende av medlemsavgifter. Miljöministeriet beviljade också ett mindre bidrag årligen. Förbundet fick också extra tillskott från försäljning av en årskalender och lyckoönskningskort.
Enligt förbundets stadgar var syftet att utveckla och främja koloniträdgårdsskötsel. För att göra detta förberedde de nya projekt där nya kolonilotter kunde anläggas. Men det tog tid eftersom kommunerna generellt inte var särskilt angelägna att tillåta nya koloniträdgårdsområden på sina marker. Det tog förbundet åratal att övertyga beslutsfattare i kommunerna om fördelarna med att anlägga nya koloniträdgårdar. Koloniträdgårdar ansågs som ett trendigt tidsfördriv på 2010-talet. Människor ville odla egen mat miljövänligt i närheten av sina hem.
Lotterna och stugorna
Genomsnittslotten var 300 m2 stor 2010. De varierade i storlek mellan 200-500 m2 2023. 95 % av lotterna ägdes av kommunala markägare och 5 % av privata 2010. Generellt var det ett krav att minst 67 % lotternas yta skulle anslås åt trädgårdsarbete som odling av nyttoväxter som grönsaker och frukter eller prydnadsväxter som blommor. Men det varierade från kommun till kommun. Hälften av odlingsytan fick även vara gräsmatta. Det räckte därför att drygt 33 % av lotternas tomter kunde ägnas åt odling. Tomterna fick också ha en del buskar. Det fanns dock inga lagar för koloniträdgårdar. Reglerna kom från markägarna eller föreningarna själva. Finlands koloniträdgårdsförbund uppgav 2023 att det fanns fruktträd och bärbuskar på i stort sett alla landets kolonilotter. Internationella Koloniträdgårdsförbundet ansåg att en koloniträdgård i Finland 2010 var utformad som en trevlig grön oas med en tät och varierad växtlighet till glädje för både kolonisterna och grannarna.
De flesta finska lotterna hade också en liten kolonistuga. Medelstorleken var 30 m2. De fick inte användas som permanenta bostäder, men kolonisterna hade möjlighet att övernatta i dem på somrarna. Många kolonister bodde i sina kolonistugor från juni till augusti. Många övernattade också bara ibland. En del sov aldrig över. I allmänhet sett hade markägarna föreskrifter om storlek, byggnadsmaterial, färg, struktur och form på fönstren.
100 % av stugorna hade el 2010. De flesta stugorna hade el 2023. Många lotter hade också anslutning till sommarvatten. Kolonistugorna som byggdes på 2000-talet och senare var ofta försedda med egna toaletter. Kompostering för avfallet från toaletterna hade också blivit vanligt. Det fanns också ofta gemensamma toaletter i området för de lotter som saknade toaletter. De flesta koloniområden hade ett gemensamt klubbhus som användes för möten, fester och andra tillställningar. Många föreningar hade en gemensam bastu där också utomstående besökare var välkomna, men mot att de betalade en entréavgift.
Kolonistugorna och lotterna handlades fritt som vilka varor som helst. Det fanns inget kösystem. Många koloniträdgårdsföreningar hade dock som krav att köparen måste bo i samma kommun där lotten låg. En person som köpte en kolonistuga blev automatiskt medlem i dess koloniträdgårdsförening. De tvingades följa föreningens regler och hyresvillkor. Det fanns ingen gräns för hur mycket en lott kunde kosta. Fria marknadspriser rådde. Det gällde fortfarande 2023.
Nutid
Det fanns 5 000 kolonilotter i cirka 50 områden i Finland 2023. 3 700 lotter i 30 områden var medlemmar i Finlands koloniträdgårdsförbund, enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet 2023. 1 300 lotter i 20 områden var inte medlemmar. Finlands koloniträgårdsförbund var en opolitisk allmännyttig organisation 2023. Målet var att främja och utveckla koloniträdgårdsverksamheten i Finland. De arbetade aktivt med att främja hållbar utveckling i landets koloniträdgårdar. Det finns idag koloniträdgårdar runt om i Finland. Den nordligaste koloniträdgården i Finland och i hela världen ligger vid norra polcirkeln i utkanten av Rovaniemi. Koloniträdgårdarna i Finland är mycket eftertraktade och priserna är höga.
Island - få lotter
Islandshästar.
Island har ett kallt och blåsigt klimat, men också en rik natur med vulkaner, gejsrar och glaciärer. Här finns få koloniträdgårdar, men det finns några exempel på stadsodling i Reykjavik. En av dem är Hlíðarendi som är en ekologisk koloniträdgård som startades 2009 av en grupp entusiaster. Där odlas potatisar, morötter, sallader, örter och bär i växthus och på pallkragar. Man har också byggt ett gemensamt hus av återvunnet material där man träffas och håller kurser. Hlíðarendi är ett exempel på hur koloniträdgårdar kan anpassas till olika förhållanden och bidra till hållbar utveckling.
Andra önationer
Irland - minst 262 lotter
Del av community garden New Street garden i Waterford 2016 innan förfallet.
Historia
Koloniträdgårdar på Irland har funnits sedan minst år 1900, men förmodligen betydligt längre tillbaka. På 1900-talet genomgick öns koloniträdgårdar perioder av upp- och nedgångar. På 1940-talet fanns det upp till 40 000 kolonilotter runt om i landet på grund av det stora matbehovet under andra världskriget. År 2004 hade de praktiskt taget försvunnit och det fanns bara några hundra lotter kvar. På 2010-talet ökade de igen, men marginellt. Den lilla uppgången berodde dels på trädgårds- och matlagningsprogram på TV dels på miljöfrågor, ekonomiska nedgångar, efterfrågan på grönare ytor och alternativa fritidsutrymmen samt oro för ohälsosam kost i vanliga mataffärer.
Nutid
Fortfarande finns det få koloniträdgårdar. De ligger främst i Dublin och i Belfast. Glasnevin Allotments i Dublin har funnits sedan 1914 och har över 200 lotter. I Dublin finns också Dublin Community Growers som är ett nätverk av olika odlingsprojekt i staden. De har koloniträdgårdar, skolträdgårdar och gemensamma odlingar (community gardens) på tak och balkonger. I Dublin South Central finns det sju koloniträdgårdsplatser som tillhandahålls av staden. I Galway finns två koloniträdgårdsområden som ägs av staden. Ytterligare exempel är Cork City Allotments i Cork som startade 2007 eller 2008. De har 60 lotter. Där odlar medlemmarna potatis, morötter, lök, kål, bönor, jordgubbar och äpplen. Man har också växthus, bikupa och kompostanläggning.
Kolonisterna på de irländska koloniträdgårdarna har stor frihet att välja vad de vill odla och hur de vill utforma sina lotter. De odlar främst potatis, kål, ärtor, tomater, squash och chili. Många har också blommor på lotterna. Koloniträdgårdarna på Irland är inte reglerade eller stöds av regeringen eller lokala myndigheter. Till skillnad från Storbritannien är situationen mycket sämre för de som är intresserade av att hyra kolonilotter. I Storbritannien har distriktsråden en skyldighet att tillhandahålla mark om sex eller fler personer begär att få hyra en kolonilott. Intresserade möts ofta av långa väntelistor eller brist på lämplig mark.
New Street garden - uppgång och fall
På Irland finns det också community gardens. En del sköts om medan andra förfaller. I hjärtat av staden Waterford i sydöstra Irland ligger gatan New Street och trädgården New Street garden. Det är en community garden framför ett parkeringshus. En gång i tiden fanns det en terrass på platsen med flera vackra underhållna hus som huvudsakligen beboddes och ägdes av äldre. Men över tid öronmärktes platsen för byggandet av detaljhandel och hotell. Husen på platsen köptes upp av ett utvecklingsbolag som i en del i det nya projektet. De äldre flyttade ut. Men då slog lågkonjunkturen till mot bolaget. Husen stod tomma och förföll. Platsen lockade dit en ström av lokalbor som kastade skräp på tomterna. Efter beslut från Waterford City Council revs husen. Kvar på platsen var ett öppet fält.
Den lokala läraren Edel Tobin kom då på idén att en community garden borde anläggas på platsen. Arbetskraft, expertis och material tillhandahölls till en låg kostnad. Under en period på sex månader ca 2011-2016 omvandlades platsen till en community garden. Återvunna saker som gamla däck, lampstativ och trasigt kakel fick nytt liv i trädgården. Irlands president Michael D. Higgins invigde sedan platsen.
Men några år senare sommaren 2018 avtog entusiasmen. På platsen fanns det återigen massor av skräp. Och naturen hade börjat ta över. Community garden vid New Street visar vikten av att befintliga community gardens måste skötas och tas om hand. Annars riskeras de att förfalla och bli mer eller mindre slumlika.
Koloniträdgårdar på Irland har funnits sedan minst år 1900, men förmodligen betydligt längre tillbaka. På 1900-talet genomgick öns koloniträdgårdar perioder av upp- och nedgångar. På 1940-talet fanns det upp till 40 000 kolonilotter runt om i landet på grund av det stora matbehovet under andra världskriget. År 2004 hade de praktiskt taget försvunnit och det fanns bara några hundra lotter kvar. På 2010-talet ökade de igen, men marginellt. Den lilla uppgången berodde dels på trädgårds- och matlagningsprogram på TV dels på miljöfrågor, ekonomiska nedgångar, efterfrågan på grönare ytor och alternativa fritidsutrymmen samt oro för ohälsosam kost i vanliga mataffärer.
Nutid
Fortfarande finns det få koloniträdgårdar. De ligger främst i Dublin och i Belfast. Glasnevin Allotments i Dublin har funnits sedan 1914 och har över 200 lotter. I Dublin finns också Dublin Community Growers som är ett nätverk av olika odlingsprojekt i staden. De har koloniträdgårdar, skolträdgårdar och gemensamma odlingar (community gardens) på tak och balkonger. I Dublin South Central finns det sju koloniträdgårdsplatser som tillhandahålls av staden. I Galway finns två koloniträdgårdsområden som ägs av staden. Ytterligare exempel är Cork City Allotments i Cork som startade 2007 eller 2008. De har 60 lotter. Där odlar medlemmarna potatis, morötter, lök, kål, bönor, jordgubbar och äpplen. Man har också växthus, bikupa och kompostanläggning.
Kolonisterna på de irländska koloniträdgårdarna har stor frihet att välja vad de vill odla och hur de vill utforma sina lotter. De odlar främst potatis, kål, ärtor, tomater, squash och chili. Många har också blommor på lotterna. Koloniträdgårdarna på Irland är inte reglerade eller stöds av regeringen eller lokala myndigheter. Till skillnad från Storbritannien är situationen mycket sämre för de som är intresserade av att hyra kolonilotter. I Storbritannien har distriktsråden en skyldighet att tillhandahålla mark om sex eller fler personer begär att få hyra en kolonilott. Intresserade möts ofta av långa väntelistor eller brist på lämplig mark.
New Street garden - uppgång och fall
På Irland finns det också community gardens. En del sköts om medan andra förfaller. I hjärtat av staden Waterford i sydöstra Irland ligger gatan New Street och trädgården New Street garden. Det är en community garden framför ett parkeringshus. En gång i tiden fanns det en terrass på platsen med flera vackra underhållna hus som huvudsakligen beboddes och ägdes av äldre. Men över tid öronmärktes platsen för byggandet av detaljhandel och hotell. Husen på platsen köptes upp av ett utvecklingsbolag som i en del i det nya projektet. De äldre flyttade ut. Men då slog lågkonjunkturen till mot bolaget. Husen stod tomma och förföll. Platsen lockade dit en ström av lokalbor som kastade skräp på tomterna. Efter beslut från Waterford City Council revs husen. Kvar på platsen var ett öppet fält.
Den lokala läraren Edel Tobin kom då på idén att en community garden borde anläggas på platsen. Arbetskraft, expertis och material tillhandahölls till en låg kostnad. Under en period på sex månader ca 2011-2016 omvandlades platsen till en community garden. Återvunna saker som gamla däck, lampstativ och trasigt kakel fick nytt liv i trädgården. Irlands president Michael D. Higgins invigde sedan platsen.
Men några år senare sommaren 2018 avtog entusiasmen. På platsen fanns det återigen massor av skräp. Och naturen hade börjat ta över. Community garden vid New Street visar vikten av att befintliga community gardens måste skötas och tas om hand. Annars riskeras de att förfalla och bli mer eller mindre slumlika.
Malta - få lotter
Kolonilotter i Għammieri hösten 2011.
På Malta inrättades de första koloniträdgårdarna i Għammieri i april 2011. De kallades för Midd Idejk fil-Biedja som betydde prova på att odla eller prova dig fram med jordbruk. Programmet syftade till att uppmuntra särskilt unga och personer som bodde i städer och tätorter att odla ekologiskt. Det fanns ett tag över 50 kolonilotter i Għammieri. Varje lott var 50 m2 stor. Organisationen drevs av Ministry for Resources and Rural Affairs. De kolonister som deltog i programmet fick kontinuerligt stöd och utbildning. 2013 lades alla koloniträdgårdar ner i Għammieri efter en administrationsförändring. 2019 startade Heritage Malta som var en förmedling som stod under kulturministeriet. Målet var återinföra kolonilotter igen. Nya kolonilotter anlades därefter i Rabat.
Östeuropa - 1,4 miljoner och 61,4 miljoner lotter, utan och med Ryssland
Koloniträdgårdar är populära i flera östeuropeiska länder. Inte minst i Ryssland, Polen och Tjeckien. Under åren av diktatur på 1900-talet var koloniträdgårdar en av de få möjligheterna för befolkningen i Östeuropa att odla sin egen mat, njuta av naturen och uttrycka sin personliga smak. Efter diktaturernas fall i slutet på 1900-talet fortsatte koloniträdgårdar att vara populära i Östeuropa. I en del länder mötte de nya utmaningar och förändringar som urbanisering och politisk instabilitet, vilket gjorde det svårare att behålla eller utveckla dem. I andra länder anpassade sig koloniträdgårdarna till nya behov och trender som ekologisk odling.
I Västeuropa har koloniträdgårdar en mer stabil och etablerad status än i Östeuropa. I Västeuropa skyddas de av lagar och regler. Inte minst i Storbritannien. I Västeuropa är koloniträdgårdar mer inriktade på rekreation, hobby och estetik snarare än överlevnad. Gemensamt för koloniträdgårdar i både Väst och Öst är gröna oaser i och utanför städerna som som speglar sina samhällens historia, identitet och utveckling.
Estland - 40 000 lotter
Tallinn.
Historia
Koloniträdgårdar i Estland har sina rötter från sovjettiden 1944-1991 då många stadsbor ville ha en egen plats att odla mat på och njuta av naturen. Koloniträdgårdarna var ofta belägna i utkanten av städerna eller på landsbygden. De bestod av små stugor med trädgårdsland. Efter Estlands självständighet 1991 har koloniträdgårdarna genomgått en förändring och många har blivit mer moderna och bekväma.
Nutid
Idag finns det ca 40 000 koloniträdgårdar i Estland. De är populära bland både unga och gamla. Koloniträdgårdarna erbjuder en möjlighet att koppla av från stressen i vardagen, odla ekologiska grönsaker och blommor, umgås med familj och vänner samt delta i olika aktiviteter som arrangeras av koloniträdgårdsföreningarna.
Koloniträdgårdar i Estland har sina rötter från sovjettiden 1944-1991 då många stadsbor ville ha en egen plats att odla mat på och njuta av naturen. Koloniträdgårdarna var ofta belägna i utkanten av städerna eller på landsbygden. De bestod av små stugor med trädgårdsland. Efter Estlands självständighet 1991 har koloniträdgårdarna genomgått en förändring och många har blivit mer moderna och bekväma.
Nutid
Idag finns det ca 40 000 koloniträdgårdar i Estland. De är populära bland både unga och gamla. Koloniträdgårdarna erbjuder en möjlighet att koppla av från stressen i vardagen, odla ekologiska grönsaker och blommor, umgås med familj och vänner samt delta i olika aktiviteter som arrangeras av koloniträdgårdsföreningarna.
Lettland
Koloniträdgård nordöst om Riga.
Koloniträdgårdar i Lettland har sina rötter i slutet av 1800-talets europeiska koloniträdgårdsrörelse. Koloniträdgårdarna började etableras i början på 1900-talet och främst i huvudstaden Riga. De första kolonilotterna var små och enkla. De saknade stugor eller andra byggnader. De låg ofta i utkanten av städerna eller på övergivna industrimarker. Kolonisterna odlade i första hand potatis, morötter, lök och kål, men också bär och blommor.
Under sovjettiden 1944-1991 blev koloniträdgårdarna reglerade och kontrollerade av staten. De fick en mer social funktion som en plats för rekreation och gemenskap. Kolonisterna byggde stugor på sina lotter som ofta var större än tidigare. De odlade inte enbart mat utan också prydnadsväxter och exotiska frukter som persikor och aprikoser. Koloniträdgårdarna blev ett sätt att uttrycka sin individualitet och kreativitet i en annars grå sovjetstyrd miljö.
Efter Lettlands självständighet 1991 genomgick koloniträdgårdarna ytterligare förändringar. Sedan dess har många kolonister i sålt eller hyrt ut sina lotter till personer som använder dem som fritidsbostäder eller affärsverksamheter. Andra lettländare har fortsatt att odla och sköta om sina trädgårdar som en hobby eller ett sätt att leva mer hållbart.
Under sovjettiden 1944-1991 blev koloniträdgårdarna reglerade och kontrollerade av staten. De fick en mer social funktion som en plats för rekreation och gemenskap. Kolonisterna byggde stugor på sina lotter som ofta var större än tidigare. De odlade inte enbart mat utan också prydnadsväxter och exotiska frukter som persikor och aprikoser. Koloniträdgårdarna blev ett sätt att uttrycka sin individualitet och kreativitet i en annars grå sovjetstyrd miljö.
Efter Lettlands självständighet 1991 genomgick koloniträdgårdarna ytterligare förändringar. Sedan dess har många kolonister i sålt eller hyrt ut sina lotter till personer som använder dem som fritidsbostäder eller affärsverksamheter. Andra lettländare har fortsatt att odla och sköta om sina trädgårdar som en hobby eller ett sätt att leva mer hållbart.
Litauen - 20 000 medlemmar
Semesterorten Nida i västra Litauen.
Historia
Koloniträdgårdar har funnits i Litauen sedan början av 1900-talet då de var inspirerade av den tyska rörelsen som leddes av läkaren Moritz Schreber (1808-1861).
Nutid
Idag finns det ca 300 koloniträdgårdsföreningar i Litauen med över 20 000 medlemmar. De flesta kolonilotter är mellan 200 och 600 m2 stora och har en liten stuga där man kan övernatta eller förvara sina redskap.
Koloniträdgårdar har funnits i Litauen sedan början av 1900-talet då de var inspirerade av den tyska rörelsen som leddes av läkaren Moritz Schreber (1808-1861).
Nutid
Idag finns det ca 300 koloniträdgårdsföreningar i Litauen med över 20 000 medlemmar. De flesta kolonilotter är mellan 200 och 600 m2 stora och har en liten stuga där man kan övernatta eller förvara sina redskap.
Polen - 966 960 lotter
Community gardens sydväst om Lublin i sydöstra Polen.
Koloniträdgård på polska heter ogród działkowy. Koloniområden heter rodzinny ogród działkowy, vilket betyder familjeträdgårdstomt eller familjens koloniträdgård.
Historia
1800-talet
De första koloniträdgårdarna i Polen anlades 1897 när doktor Jan Jalkowski grundade Kąpiele Słoneczne community gardens och hälsoområde i Grudziądz i norra Polen. Kąpiele Słoneczne betydde solbadet. Några år senare öppnades en koloniträdgård i Warszawa och 1909 i Katowice i södra Polen. Som i många andra europeiska länder var framväxten av koloniträdgårdar i landet kopplad till industrialiseringen. En växande landsbygdsbefolkning flyttade till städerna. Kolonilotterna blev ett svar på de ökade mat- och hälsoproblem som då uppstod i städerna. Före detta bönder uppmuntrades att återuppta sina tidigare jordbruksvanor i den nya stadsmiljön för att öka den sociala stabiliteten genom ytterligare livsmedelsförsörjning, skapande av grönområden och motion. Organisatörer av kolonirörelsen i början ansåg dock att koloniträdgårdarna främst skulle tillgodose de fattigastes behov.
1900-talet
Koloniträdgårdarnas roll förändrades inte nämnvärt i Polen under 1900-talet. Under diktaturens regim 1952-1989 fokuserade kolonisterna på att förbättra hushållsbudgeten genom att producera mat för familjens behov. En lag för koloniträdgårdar antogs 1981. I slutet av 1980-talet utgjorde matutgifterna 40 % av hushållens budgetar. Med kapitalismens ankomst 1989 omdefinierades koloniträdgårdarnas funktion och huvudsyfte. Kolonilotternas produktiva karaktär övergick till nöjesträdgårdar. Det berodde på ett kombinerat resultatet av marknadstrender, aktuella estetiska behov, påtryckningar från kolonilottsadministratörer och stadsutvecklare som var villiga att satsa på dessa attraktiva grönområden.
2000-talet
En ny lag för koloniträdgårdar antogs 2005. Lagen reglerade hur koloniträdgårdar fick användas samt det nationella förbundets funktion.
Historia
1800-talet
De första koloniträdgårdarna i Polen anlades 1897 när doktor Jan Jalkowski grundade Kąpiele Słoneczne community gardens och hälsoområde i Grudziądz i norra Polen. Kąpiele Słoneczne betydde solbadet. Några år senare öppnades en koloniträdgård i Warszawa och 1909 i Katowice i södra Polen. Som i många andra europeiska länder var framväxten av koloniträdgårdar i landet kopplad till industrialiseringen. En växande landsbygdsbefolkning flyttade till städerna. Kolonilotterna blev ett svar på de ökade mat- och hälsoproblem som då uppstod i städerna. Före detta bönder uppmuntrades att återuppta sina tidigare jordbruksvanor i den nya stadsmiljön för att öka den sociala stabiliteten genom ytterligare livsmedelsförsörjning, skapande av grönområden och motion. Organisatörer av kolonirörelsen i början ansåg dock att koloniträdgårdarna främst skulle tillgodose de fattigastes behov.
1900-talet
Koloniträdgårdarnas roll förändrades inte nämnvärt i Polen under 1900-talet. Under diktaturens regim 1952-1989 fokuserade kolonisterna på att förbättra hushållsbudgeten genom att producera mat för familjens behov. En lag för koloniträdgårdar antogs 1981. I slutet av 1980-talet utgjorde matutgifterna 40 % av hushållens budgetar. Med kapitalismens ankomst 1989 omdefinierades koloniträdgårdarnas funktion och huvudsyfte. Kolonilotternas produktiva karaktär övergick till nöjesträdgårdar. Det berodde på ett kombinerat resultatet av marknadstrender, aktuella estetiska behov, påtryckningar från kolonilottsadministratörer och stadsutvecklare som var villiga att satsa på dessa attraktiva grönområden.
2000-talet
En ny lag för koloniträdgårdar antogs 2005. Lagen reglerade hur koloniträdgårdar fick användas samt det nationella förbundets funktion.
Koloniträdgård i Szczecin i nordvästra Polen.
|
Koloniträdgårdar i Łódź i centrala Polen.
|
År 2010
Det fanns 966 960 kolonilotter med mer fler än 1 miljon medlemmar i 4 960 koloniträdgårdsföreningar på 4 960 platser i Polen 2010 enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet. De var medlemmar i 26 distriktsförbund i det nationella och centrala polska koloniträdgårdsförbundet "Polski Związek Działkowców", (Polish federation of allotment gardeners). Förbundet låg i huvudstaden Warszawa. Det var registrerat som en icke-statlig organisation. På federal regeringsnivå stod förbundet under infrastrukturministerns uppdrag.
Varken det nationella förbundet och dess underorganisationer fick ekonomiskt stöd av regeringen. Dock hade både det nationella förbundet och distriktsförbunden avlönade anställda. På alla nivåer i förbunden förekom frivilligt oavlönat arbete. Genomsnittslotten 2010 var 350 m2 stor, men kunde variera mellan 300-500 m2. 99,80 % av lotterna ägdes av kommunala markägare och 0,20 % av statliga. Det fanns inga bestämmelser om att en del av lotten skulle användas till odling.
Utrustningen och all gröda på lotterna tillhörde kolonisterna. Infrastruktur som vattenledningar, elnät eller föreningshus tillhörde förbundet. Koloniträdgårdarna och stugorna fick inte användas som permanentbostäder eller vara platser för annan aktivitet än odling av trädgårdsprodukter eller rekreation. I städerna fick lotterna ha bodar upp till 24 m2. Utanför städerna fick de vara upp till 35 m2. När lotterna bytte ägare fick de nya kolonisterna betala pengar till sina föregångare som motsvarade värdet av utrustningarna och grödorna.
Polen drabbades av översvämningar 2010. Man tillsatte då ett program som hjälp till koloniträdgårdar och kolonister som fallit offer för översvämningarna. Ett utbildningsprogram utvecklades också. Även ett långsiktigt varaktigt program för utveckling och modernisering av kolonisternas trädgårdar antogs.
2010-talet
Mellan 2011-2022 gick Polen och Slovakiens koloniträdgårdsförbund ur Internationella Koloniträdgårdsförbundet. Det fanns 965 000 registrerade kolonister i Polen 2013.
Den polska tillsynsmyndigheten kom 2013 fram till att att koloniträdgårdarna främst var avsedda för rekreation. Trygga livsmedel nämndes också, men ansågs inte lika viktigt. Efter en nedgång på 2000-talet och större delen av 2010-talet ökade åter intresset för koloniträdgårdar i Polen i slutet av 2010-talet och i början på 2020-talet. Merparten var yngre polacker som såg koloniträdgårdarnas potential för miljö, samhällsbyggande och fritid. Samhällsbyggande som i hållbart samhälle.
Nutid
Kolonister som odlar i offentligt ägda stadsmiljöer utgör den största gruppen förvaltare av marker i städerna i landet. Koloniträdgårdarna är ofta är belägna i närheten av järnvägsstationer eller industriområden. Många koloniträdgårdar har små stugor eller husvagnar där kolonisterna kan övernatta eller tillbringa semestern. Progressiv urbanisering hotar förekomsten av koloniträdgårdar och särskilt de som ligger i stadskärnorna. Ett annat hot är att förvandla kolonilotter till offentliga öppna ytor som parker.
Koloniträdgårdarnas främsta roll i Polen:
1952-1989: producera mat för familjer.
1990-2012: nöjesträdgårdar.
2013-2017: rekreation och andra sociala behov.
2018-2023, äldre personer, rekreation och andra sociala behov.
2018-2023, unga vuxna: miljö, hållbart samhälle och fritid.
Det fanns 966 960 kolonilotter med mer fler än 1 miljon medlemmar i 4 960 koloniträdgårdsföreningar på 4 960 platser i Polen 2010 enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet. De var medlemmar i 26 distriktsförbund i det nationella och centrala polska koloniträdgårdsförbundet "Polski Związek Działkowców", (Polish federation of allotment gardeners). Förbundet låg i huvudstaden Warszawa. Det var registrerat som en icke-statlig organisation. På federal regeringsnivå stod förbundet under infrastrukturministerns uppdrag.
Varken det nationella förbundet och dess underorganisationer fick ekonomiskt stöd av regeringen. Dock hade både det nationella förbundet och distriktsförbunden avlönade anställda. På alla nivåer i förbunden förekom frivilligt oavlönat arbete. Genomsnittslotten 2010 var 350 m2 stor, men kunde variera mellan 300-500 m2. 99,80 % av lotterna ägdes av kommunala markägare och 0,20 % av statliga. Det fanns inga bestämmelser om att en del av lotten skulle användas till odling.
Utrustningen och all gröda på lotterna tillhörde kolonisterna. Infrastruktur som vattenledningar, elnät eller föreningshus tillhörde förbundet. Koloniträdgårdarna och stugorna fick inte användas som permanentbostäder eller vara platser för annan aktivitet än odling av trädgårdsprodukter eller rekreation. I städerna fick lotterna ha bodar upp till 24 m2. Utanför städerna fick de vara upp till 35 m2. När lotterna bytte ägare fick de nya kolonisterna betala pengar till sina föregångare som motsvarade värdet av utrustningarna och grödorna.
Polen drabbades av översvämningar 2010. Man tillsatte då ett program som hjälp till koloniträdgårdar och kolonister som fallit offer för översvämningarna. Ett utbildningsprogram utvecklades också. Även ett långsiktigt varaktigt program för utveckling och modernisering av kolonisternas trädgårdar antogs.
2010-talet
Mellan 2011-2022 gick Polen och Slovakiens koloniträdgårdsförbund ur Internationella Koloniträdgårdsförbundet. Det fanns 965 000 registrerade kolonister i Polen 2013.
Den polska tillsynsmyndigheten kom 2013 fram till att att koloniträdgårdarna främst var avsedda för rekreation. Trygga livsmedel nämndes också, men ansågs inte lika viktigt. Efter en nedgång på 2000-talet och större delen av 2010-talet ökade åter intresset för koloniträdgårdar i Polen i slutet av 2010-talet och i början på 2020-talet. Merparten var yngre polacker som såg koloniträdgårdarnas potential för miljö, samhällsbyggande och fritid. Samhällsbyggande som i hållbart samhälle.
Nutid
Kolonister som odlar i offentligt ägda stadsmiljöer utgör den största gruppen förvaltare av marker i städerna i landet. Koloniträdgårdarna är ofta är belägna i närheten av järnvägsstationer eller industriområden. Många koloniträdgårdar har små stugor eller husvagnar där kolonisterna kan övernatta eller tillbringa semestern. Progressiv urbanisering hotar förekomsten av koloniträdgårdar och särskilt de som ligger i stadskärnorna. Ett annat hot är att förvandla kolonilotter till offentliga öppna ytor som parker.
Koloniträdgårdarnas främsta roll i Polen:
1952-1989: producera mat för familjer.
1990-2012: nöjesträdgårdar.
2013-2017: rekreation och andra sociala behov.
2018-2023, äldre personer, rekreation och andra sociala behov.
2018-2023, unga vuxna: miljö, hållbart samhälle och fritid.
Tjeckien - cirka 300 000 lotter
Veleslavín i västra Prag.
|
Krejcárek i östra Prag.
|
Znojmo i södra Tjeckien.
|
Brno i sydöstra Tjeckien.
|
Historia
Community gardens har funnits i Tjeckien sedan minst i början av 1700-talet. Människor från Mähren i östra Tjeckien anlade en community garden i North Carolina i början på 1700-talet i det som senare blev USA. De moderna koloniträdgårdarna i Tjeckien har sitt ursprung i början av 1900-talet när de första koloniträdgårdsföreningarna bildades i Prag och Brno som då var en del av Österrike-Ungern. Dessa koloniträdgårdarna var inspirerade av den tyska rörelsen med läkaren Moritz Schreber som ville ge fattiga barnfamiljer en chans att komma ut i friska luften. Koloniträdgårdarna blev snart populära bland tjeckiska arbetare och tjänstemän som ville ha egna oaser i städerna.
Under åren av diktatur i Tjeckoslovakien 1948-1989 var koloniträdgårdarna ett sätt för invånarna att fly vardagslivet i städerna, föroreningar och betongarkitektur. I koloniträdgårdarna kunde de uttrycka sin individualitet. Koloniträdgårdarna fungerade också som en investering för medelklassen som kunde göra en liten vinst när de sålde sin lott. 1993 delades Tjeckoslovakien upp i de två självständiga länderna Tjeckien och Slovakien.
Nutid
Det finns ca 300 000 kolonilotter i Tjeckien år 2023. Möjligen är den uppgiften felaktig och överskattad. Lotterna är fördelade på över 7 000 föreningar. Idag är koloniträdgårdarna fortfarande mycket omtyckta och det är ofta långa köer till en lott. De flesta kolonilotter är mellan 200-400 m2 stora och har en liten stuga eller ett skjul. Många kolonister i Tjeckien är äldre personer som har haft sina lotter i flera decennier. Men det finns också yngre generationer som vill pröva på livet som kolonister.
Community gardens har funnits i Tjeckien sedan minst i början av 1700-talet. Människor från Mähren i östra Tjeckien anlade en community garden i North Carolina i början på 1700-talet i det som senare blev USA. De moderna koloniträdgårdarna i Tjeckien har sitt ursprung i början av 1900-talet när de första koloniträdgårdsföreningarna bildades i Prag och Brno som då var en del av Österrike-Ungern. Dessa koloniträdgårdarna var inspirerade av den tyska rörelsen med läkaren Moritz Schreber som ville ge fattiga barnfamiljer en chans att komma ut i friska luften. Koloniträdgårdarna blev snart populära bland tjeckiska arbetare och tjänstemän som ville ha egna oaser i städerna.
Under åren av diktatur i Tjeckoslovakien 1948-1989 var koloniträdgårdarna ett sätt för invånarna att fly vardagslivet i städerna, föroreningar och betongarkitektur. I koloniträdgårdarna kunde de uttrycka sin individualitet. Koloniträdgårdarna fungerade också som en investering för medelklassen som kunde göra en liten vinst när de sålde sin lott. 1993 delades Tjeckoslovakien upp i de två självständiga länderna Tjeckien och Slovakien.
Nutid
Det finns ca 300 000 kolonilotter i Tjeckien år 2023. Möjligen är den uppgiften felaktig och överskattad. Lotterna är fördelade på över 7 000 föreningar. Idag är koloniträdgårdarna fortfarande mycket omtyckta och det är ofta långa köer till en lott. De flesta kolonilotter är mellan 200-400 m2 stora och har en liten stuga eller ett skjul. Många kolonister i Tjeckien är äldre personer som har haft sina lotter i flera decennier. Men det finns också yngre generationer som vill pröva på livet som kolonister.
Slovakien
Historia
1900-talet
Slovakien tillhörde Tjeckoslovakien 1918-1939 och 1945-1992. De första moderna koloniträdgårdarna bildades på 1920-talet av arbetare och pensionärer. Tjeckoslovakiens koloniträdgårdsförbund gick med i Internationella Koloniträdgårdsförbundet 1928-1931. Slovakiens koloniträdgårdsförbund bildades femtonde oktober 1957. De stod under Tjeckoslovakiens koloniträdgårdsförbund. Slovakien blev självständigt 1993. En lag för koloniträdgårdar antogs 1997. Den innebar att kolonisterna ägde sina lotter och inte behövde hyra dem.
2010-talet
Det fanns 88 000 kolonilotter med lika många medlemmar i 1 800 koloniträdgårdsföreningar i Slovakien 2010, enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet. De var medlemmar i 40 länsnämnder som var medlemmar i det nationella slovakiska koloniträdgårdsförbundet Slovenský Zväz Záhradkárov, / Slovakian Federation of Allotment gardeners/ . Förbundet låg i huvudstaden Bratislava.
Statistik:
1. Slovakiska koloniträdgårdsförbundet
2. 40 länsnämnder.
3. 1 800 koloniträdgårdsföreningar.
4. 88 000 kolonilotter med lika många medlemmar.
I Slovakien fanns det olika typer av byggnader från sommarstugor där kolonisterna kunde bo under somrarna till enkla trädgårdsbodar. Genomsnittslotten i Slovakien 2010 var 325 m2 stor, men många varierade mellan 250-400 m2. De användes för grönsaks- och frukträdgårdar samt rekreations- och blomsterträdgårdar. Det fanns inga bestämmelser i Slovakien om att ett minimum av hur lotten skulle användas för odling. Däremot fanns det byggrestriktioner. Kolonistugorna fick vara max 40 m2 stora. De fick också ha en källare. På höjden fanns det inga begränsningar.
Koloniträdgårdarna var anslutna till ett vattenförsörjningssystem. Även el ingick. 50 % av lotterna hade privata toaletter. Resterande 50 % av kolonisterna fick använda gemensamma toaletter i koloniföreningens byggnader. När en kolonilott överlämnades behövde den nya kolonisten inte betala en överlåtelseavgift.
Slovakiens regering stödde koloniträdgårdsrörelsen 2010. De erbjöd olika kurser till sina medlemmar. Mellan 2011-2022 gick Slovakien och Polens koloniträdgårdsförbund ur Internationella Koloniträdgårdsförbundet.
Nutid
Enligt vissa uppgifter finns det drygt 100 000 koloniträdgårdar 2023. Enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundets statistik från 2010 fanns det 88 000 registrerade lotter i Slovakien 2010. Möjligen finns det också ett okänt antal oregistrerade.
1900-talet
Slovakien tillhörde Tjeckoslovakien 1918-1939 och 1945-1992. De första moderna koloniträdgårdarna bildades på 1920-talet av arbetare och pensionärer. Tjeckoslovakiens koloniträdgårdsförbund gick med i Internationella Koloniträdgårdsförbundet 1928-1931. Slovakiens koloniträdgårdsförbund bildades femtonde oktober 1957. De stod under Tjeckoslovakiens koloniträdgårdsförbund. Slovakien blev självständigt 1993. En lag för koloniträdgårdar antogs 1997. Den innebar att kolonisterna ägde sina lotter och inte behövde hyra dem.
2010-talet
Det fanns 88 000 kolonilotter med lika många medlemmar i 1 800 koloniträdgårdsföreningar i Slovakien 2010, enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundet. De var medlemmar i 40 länsnämnder som var medlemmar i det nationella slovakiska koloniträdgårdsförbundet Slovenský Zväz Záhradkárov, / Slovakian Federation of Allotment gardeners/ . Förbundet låg i huvudstaden Bratislava.
Statistik:
1. Slovakiska koloniträdgårdsförbundet
2. 40 länsnämnder.
3. 1 800 koloniträdgårdsföreningar.
4. 88 000 kolonilotter med lika många medlemmar.
I Slovakien fanns det olika typer av byggnader från sommarstugor där kolonisterna kunde bo under somrarna till enkla trädgårdsbodar. Genomsnittslotten i Slovakien 2010 var 325 m2 stor, men många varierade mellan 250-400 m2. De användes för grönsaks- och frukträdgårdar samt rekreations- och blomsterträdgårdar. Det fanns inga bestämmelser i Slovakien om att ett minimum av hur lotten skulle användas för odling. Däremot fanns det byggrestriktioner. Kolonistugorna fick vara max 40 m2 stora. De fick också ha en källare. På höjden fanns det inga begränsningar.
Koloniträdgårdarna var anslutna till ett vattenförsörjningssystem. Även el ingick. 50 % av lotterna hade privata toaletter. Resterande 50 % av kolonisterna fick använda gemensamma toaletter i koloniföreningens byggnader. När en kolonilott överlämnades behövde den nya kolonisten inte betala en överlåtelseavgift.
Slovakiens regering stödde koloniträdgårdsrörelsen 2010. De erbjöd olika kurser till sina medlemmar. Mellan 2011-2022 gick Slovakien och Polens koloniträdgårdsförbund ur Internationella Koloniträdgårdsförbundet.
Nutid
Enligt vissa uppgifter finns det drygt 100 000 koloniträdgårdar 2023. Enligt Internationella Koloniträdgårdsförbundets statistik från 2010 fanns det 88 000 registrerade lotter i Slovakien 2010. Möjligen finns det också ett okänt antal oregistrerade.
Ungern - få lotter
Palotaváros community garden i Székesfehérvár.
|
I Ungern är koloniträdgårdar inte lika vanliga eller organiserade som flera andra länder i Europa. De kallas för kiskertek, vilket betyder små trädgårdar. De ligger oftast i utkanten av städerna eller på landsbygden. De kan vara privata eller delas av flera personer. De används främst för att odla mat men också för rekreation och avkoppling. Det finns inget nationellt förbund för koloniträdgårdar. Men det finns lokala föreningar och nätverk som stödjer och främjar kiskertek. Det finns även community gardens i Ungern.
|
Community garden med kryddor i Flesch Park i Mosonmagyaróvár.
|
Ryssland - nästan 60 miljoner ägare av datjor
Kstovo i Nizjnij Novgorod oblast 410 km öster om Moskva.
Koloniträdgård i Ryssland kallas ofta för datja eller dacha, vilket betyder sommarstuga eller lantställe. Ofta syftar datja på själva byggnaden och den omgivande tomten medan trädgården kallas för datjaträdgård. Alla datjor och datjaträdgårdar är inte koloniträdgårdar. I arkadisk ryska betyder datja samma som "något givet".
Historia
1600-talet till 1800-talet
De första ryska datjorna uppstod på 1600-talet. De var små gods på landet som förlänades lojala vasaller till den ryska tsaren. Under upplysningstiden på 1700-talet använde den ryska aristokratin sina datjor för sociala och kulturella sammankomster, maskeradbaler och fyrverkerier. Under den industriella revolutionen på 1800-talet ökade populationerna snabbt i ryska städer. Samtidigt ville ryska stadsbor i allt högre grad fly de kraftigt förorenade städerna. I slutet av 1800-talet blev datjan en favorit som tillflyktsort om somrarna för den ryska medel- och överklassen.
1900-talet
Efter oktoberrevolutionen 1917 nationaliserades de flesta datjorna. Nästan alla utom ett fåtal blev statens egendom. En del gjordes om till fritidshus för vanliga arbetare. Andra datjor fördelades bland framstående personer inom politiken och den nyuppkomna kulturella och vetenskapliga eliten. Dessa datjorna var vanligtvis av högre standard än arbetarnas. Rätten att använda en datja återkallades vanligtvis när en person avskedades från sitt arbete eller föll i onåd hos staten.
De moderna datjorna (kolonilotterna) i Ryssland har sina rötter från Sovjettiden 1922-1991 och i synnerhet från en tid efter andra världskriget till 1980-talet då många stadsbor ville ha en egen plats för odling. Från 1920-talet till slutet av 1940-talet byggdes det få nya datjor. Nya datjor krävde särskilda godkännanden av den regerande partiledningen.
Efter andra världskriget 1939-1945 var tillväxten måttlig för nya officiella datjor. Eftersom det inte fanns någon lag som förbjöd byggandet av nya datjor började människor att ockupera oanvända tomter i städerna och i närområden. Kojor, byggbodar och finare bostäder förvandlades till datjor. Stadsbor i flervåningshus önskade odla egna grönsaker och frukter efter att det sovjetiska jordbruksprogrammet misslyckades med att leverera tillräckliga färskvaror. Allteftersom tiden gick ökade antalet ockupanter och den sovjetiska regeringen hade inget annat val än att officiellt erkänna deras rätt till odling.
1955 infördes en ny lag som innebar att trädgårdsmästarbolag fick rätt till permanent användning av mark som uteslutande var avsett för jordbruksändamål. De fick också tillstånd att ansluta till det allmänna el- och vattennätet. 1958 introducerades ännu en form av organisation som var ett kooperativ för uppförandet av nya datjor. Människor fick rätt att hyra en bit mark av staten och att bygga ett litet hus på tomten.
På 1980-talet nådde de ryska datjorna sin topp. Flertalet förmögna familjer tillbringade fritiden på sina egna datjor under helgerna. Många datjor var dåligt utrustade och saknade vatten inomhus. Men för miljontals ryssar från eliten till vanliga arbetare var detta ändå den bästa lösningen för att få tillgång till en billig tillflyktsort om somrarna. Datjorna erbjöd också en möjlighet för stadsbor att ägna sig åt odling av grönsaker och frukter.
Efter Sovjetunionens upplösning 1991 återinfördes privat markägande i Ryssland. Sedan dess har de flesta datjorna privatiserats.
2000-talet
Den förbättrade levnadsstandarder på 2010-talet möjliggjorde för många ägare av datjor att spendera en del av sin inkomst på att förbättra sina befintliga byggnader. Många nya uppförda datjor kom att bli fullt utrustade hus. De kunde också användas som permanentbostäder året om. Med den marknadsorienterade ryska ekonomin förvandlades datjorna till en tillgång som i allmänhet återspeglade ägarens välstånd. De kunde också handlas fritt på fastighetsmarknaden.
Nästan 60 miljoner ryssar ägde en datja 2019, vilket gjorde det till det landet i världen med flest ägare av fritidshus.
Möjligen är den uppgiften felaktig och överskattad. Enligt andra uppgifter ägde 89,28 miljoner ryssar eller 62 % av befolkningen en datja 2019. Även den uppgiften är eventuellt överdriven. Däremot är det möjligt att nästan 60 miljoner eller 89 miljoner ryssar hade tillgång till att besöka en datja som någon familjemedlem eller vän ägde.
Enligt еn studie 2019 besökte 62 % av de ryska ägarna sina datjor i varierande regelbundenhet under sommarsäsongen. 20 % reste dit varje vecka. 8 % av ägarna bodde i sina datjor hela somrarna om de låg utanför städerna. 21% av familjemedlemmarna besökte sällan släktens datja. De var inte där mer än tre eller fyra gånger på sommaren. 32 % av dem var unga vuxna i åldern 18-24 år och 27 % var 25-34 år. 42 % av alla ägare använde sina datjor för odling av jordbruksprodukter. De behöll 71 % av grönsakerna och frukterna och åt upp dem inom den egna familjen. 34 % av alla ägare ägnade tid åt att dekorera sina tomter med rabatter, blommor, dammar, etc. 26 % av ägarna reste till sin datjor för rekreation eller underhållning. I Moskva och Sankt Petersburg var det 32 % av ägarna som gjorde det.
Majoriteten av alla ryska moderna datjor 2020 ägdes av den ryska medel- och överklassen. Datjorna i Ryssland var också en del av den ryska kulturen och identiteten som har inspirerat många ryska författare och konstnärer.
Historia
1600-talet till 1800-talet
De första ryska datjorna uppstod på 1600-talet. De var små gods på landet som förlänades lojala vasaller till den ryska tsaren. Under upplysningstiden på 1700-talet använde den ryska aristokratin sina datjor för sociala och kulturella sammankomster, maskeradbaler och fyrverkerier. Under den industriella revolutionen på 1800-talet ökade populationerna snabbt i ryska städer. Samtidigt ville ryska stadsbor i allt högre grad fly de kraftigt förorenade städerna. I slutet av 1800-talet blev datjan en favorit som tillflyktsort om somrarna för den ryska medel- och överklassen.
1900-talet
Efter oktoberrevolutionen 1917 nationaliserades de flesta datjorna. Nästan alla utom ett fåtal blev statens egendom. En del gjordes om till fritidshus för vanliga arbetare. Andra datjor fördelades bland framstående personer inom politiken och den nyuppkomna kulturella och vetenskapliga eliten. Dessa datjorna var vanligtvis av högre standard än arbetarnas. Rätten att använda en datja återkallades vanligtvis när en person avskedades från sitt arbete eller föll i onåd hos staten.
De moderna datjorna (kolonilotterna) i Ryssland har sina rötter från Sovjettiden 1922-1991 och i synnerhet från en tid efter andra världskriget till 1980-talet då många stadsbor ville ha en egen plats för odling. Från 1920-talet till slutet av 1940-talet byggdes det få nya datjor. Nya datjor krävde särskilda godkännanden av den regerande partiledningen.
Efter andra världskriget 1939-1945 var tillväxten måttlig för nya officiella datjor. Eftersom det inte fanns någon lag som förbjöd byggandet av nya datjor började människor att ockupera oanvända tomter i städerna och i närområden. Kojor, byggbodar och finare bostäder förvandlades till datjor. Stadsbor i flervåningshus önskade odla egna grönsaker och frukter efter att det sovjetiska jordbruksprogrammet misslyckades med att leverera tillräckliga färskvaror. Allteftersom tiden gick ökade antalet ockupanter och den sovjetiska regeringen hade inget annat val än att officiellt erkänna deras rätt till odling.
1955 infördes en ny lag som innebar att trädgårdsmästarbolag fick rätt till permanent användning av mark som uteslutande var avsett för jordbruksändamål. De fick också tillstånd att ansluta till det allmänna el- och vattennätet. 1958 introducerades ännu en form av organisation som var ett kooperativ för uppförandet av nya datjor. Människor fick rätt att hyra en bit mark av staten och att bygga ett litet hus på tomten.
På 1980-talet nådde de ryska datjorna sin topp. Flertalet förmögna familjer tillbringade fritiden på sina egna datjor under helgerna. Många datjor var dåligt utrustade och saknade vatten inomhus. Men för miljontals ryssar från eliten till vanliga arbetare var detta ändå den bästa lösningen för att få tillgång till en billig tillflyktsort om somrarna. Datjorna erbjöd också en möjlighet för stadsbor att ägna sig åt odling av grönsaker och frukter.
Efter Sovjetunionens upplösning 1991 återinfördes privat markägande i Ryssland. Sedan dess har de flesta datjorna privatiserats.
2000-talet
Den förbättrade levnadsstandarder på 2010-talet möjliggjorde för många ägare av datjor att spendera en del av sin inkomst på att förbättra sina befintliga byggnader. Många nya uppförda datjor kom att bli fullt utrustade hus. De kunde också användas som permanentbostäder året om. Med den marknadsorienterade ryska ekonomin förvandlades datjorna till en tillgång som i allmänhet återspeglade ägarens välstånd. De kunde också handlas fritt på fastighetsmarknaden.
Nästan 60 miljoner ryssar ägde en datja 2019, vilket gjorde det till det landet i världen med flest ägare av fritidshus.
Möjligen är den uppgiften felaktig och överskattad. Enligt andra uppgifter ägde 89,28 miljoner ryssar eller 62 % av befolkningen en datja 2019. Även den uppgiften är eventuellt överdriven. Däremot är det möjligt att nästan 60 miljoner eller 89 miljoner ryssar hade tillgång till att besöka en datja som någon familjemedlem eller vän ägde.
Enligt еn studie 2019 besökte 62 % av de ryska ägarna sina datjor i varierande regelbundenhet under sommarsäsongen. 20 % reste dit varje vecka. 8 % av ägarna bodde i sina datjor hela somrarna om de låg utanför städerna. 21% av familjemedlemmarna besökte sällan släktens datja. De var inte där mer än tre eller fyra gånger på sommaren. 32 % av dem var unga vuxna i åldern 18-24 år och 27 % var 25-34 år. 42 % av alla ägare använde sina datjor för odling av jordbruksprodukter. De behöll 71 % av grönsakerna och frukterna och åt upp dem inom den egna familjen. 34 % av alla ägare ägnade tid åt att dekorera sina tomter med rabatter, blommor, dammar, etc. 26 % av ägarna reste till sin datjor för rekreation eller underhållning. I Moskva och Sankt Petersburg var det 32 % av ägarna som gjorde det.
Majoriteten av alla ryska moderna datjor 2020 ägdes av den ryska medel- och överklassen. Datjorna i Ryssland var också en del av den ryska kulturen och identiteten som har inspirerat många ryska författare och konstnärer.
Kemerovo i Sibirien.
Nutid
Dagens datjor ligger oftast i utkanten av städerna eller på landsbygden. De kan vara allt från enkla skjul till stora lyxiga villor. Många ryssar tillbringar fritiden på sina datjor. Där grillar, badar, fiskar och njuter de av naturen. En del ryska barn tillbringar sommarloven hos sina mor- eller farföräldrars datjor på landsbygden medan deras föräldrar är kvar i städerna och arbetar. Klicka på länken: youtube.com/watch?v=1wjLI2eslv8
Eftersom den ökade urbaniseringen fortfarande pågår i Ryssland säljs många hus i byarna på landsbygden till stadsbor som sedan använder dem som datjor. I många ryska byar har den ursprungliga lantliga befolkningen minskat och ersatts av dachniki som är tillfälliga invånare. De är ofta stadsbor som bor i dessa byar på fritiden. Vissa byar har helt förvandlats till datjabosättningar för tillfälligt boende. Andra äldre datjor har blivit permanenta boenden där människor bor året om. Fördelarna med att köpa en datja i en by på landet är vanligtvis större landyta, större avstånd mellan husen och lägre kostnader. Nackdelarna kan vara längre transporter, sämre säkerhet och redskap av lägre kvalitet.
Dagens datjor ligger oftast i utkanten av städerna eller på landsbygden. De kan vara allt från enkla skjul till stora lyxiga villor. Många ryssar tillbringar fritiden på sina datjor. Där grillar, badar, fiskar och njuter de av naturen. En del ryska barn tillbringar sommarloven hos sina mor- eller farföräldrars datjor på landsbygden medan deras föräldrar är kvar i städerna och arbetar. Klicka på länken: youtube.com/watch?v=1wjLI2eslv8
Eftersom den ökade urbaniseringen fortfarande pågår i Ryssland säljs många hus i byarna på landsbygden till stadsbor som sedan använder dem som datjor. I många ryska byar har den ursprungliga lantliga befolkningen minskat och ersatts av dachniki som är tillfälliga invånare. De är ofta stadsbor som bor i dessa byar på fritiden. Vissa byar har helt förvandlats till datjabosättningar för tillfälligt boende. Andra äldre datjor har blivit permanenta boenden där människor bor året om. Fördelarna med att köpa en datja i en by på landet är vanligtvis större landyta, större avstånd mellan husen och lägre kostnader. Nackdelarna kan vara längre transporter, sämre säkerhet och redskap av lägre kvalitet.
Tidslinje och statistik
Första europeiska koloniträdgårdarna
1500-talet: England.
1600-talet: sannolikt Nederländerna och Ryssland (datjor)
1600-1799: Nordirland.
1700-talets början: Mähren i Tjeckien, senast, våg ett.
1700-talet: Skottland, senast.
1778: Danmark.
1814: Tyskland.
1838: Nederländerna, officiellt.
1800-talet: Belgien, Frankrike, Italien, Isle of Man och Wales.
1864: Sverige, våg ett, Landskrona.
1880-talet: Sverige, våg två, Jonsered.
1895: Sverige, våg tre, Malmö.
1896: Norge, våg ett, Halden.
1897: Polen.
1900: Irland, senast.
1900-talets början: Lettland, Litauen och Tjeckien (del av Österrike-Ungern), våg två.
1905: Österrike.
1907: Norge, våg två, Oslo.
1916: Finland.
1920-talet: Slovakien (del av Tjeckoslovakien).
1926: Portugal, senast.
1922-1991: Sovjet.
1996: Spanien, senast.
2000-talet: Färöarna.
2010: Andorra, senast.
2011: Malta första gången, men lades ned 2013.
2019: Malta andra gången.
|
Antal koloniträdgårdar i Västeuropa (reg/oreg= registerade/oregisterade) Tyskland 990 000, 1 miljon eller 1,4 miljoner lotter Storbritannien 400 000 England 300 000 Skandinavien 91 000, varav 66k reg, ev. totalt 115k lotter Sverige 49 000-51 000, varav 24k reg och 25-27k oreg. Danmark 40 000 reg. lotter, ev. totalt 62 120 lotter Österrike 38 000 eller 39 867 Nederländerna 27 500, ev. 240 000. Frankrike 25 000, ev. 250 000. Schweiz 21 000/22 400, ev. över 40 000. Spanien ca 20 000 Italien 18 709 Wales 10 000 Skottland 6 341+ Belgien 5 301 reg. lotter, ev. totalt 5 301-14 974 lotter. Finland 5 000 Luxemburg 4 826 Norge 2 000 Nordirland 1 500 Isle of Man 1 000+ Irland 262+ Portugal 219+ Island få lotter Färöarna fler än 80 Andorra 70+ Malta få lotter Grönland få lotter. = 2 549 259 lotter som mest, inräknat alla ev. = 1 622 998 lotter som minst. |
|
|
Antal koloniträdgårdar i Östeuropa
Ryssland nästan 60 miljoner ägare (datjor) Polen 999 960 lotter Tjeckien 300 000 lotter Slovakien 88 000 Estland 40 000 Litauen 20 000 medlemmar Ungern få lotter = nästan 61 447 970+ lotter, inklusive Ryssland. = 1 447 970+ lotter, exklusive Ryssland. |
_____________________________________________
© Copyrights, bilder:
CC BY 2.0
Oh-Barcelona.com, bild överst, Barcelona, Spanien.
Stefan Wisselink, Kirkjubøur, Färöarna.
Wesley Carr, sydväst om Lublin, Polen.
CC BY-SA 2.0
Kjetil Ree, Sogn, Norge.
Simaron, Tórshavn, Färöarna.
William Murphy, Irland.
CC BY 3.0
CC BY 3.0 Lu
Jwh, Pétrusse, Luxemburg
CC BY-SA 3.0
Ben Skála, Znojmo, Tjeckien.
Bissig, Sibirien, Ryssland.
Globetrotter19, Mosonmagyaróvár, Ungern.
Globetrotter19, Székesfehérvár, Ungern.
Hans-Petter Fjeld, Sagene, Norge.
Jane White, Portugal.
JefVanStaeyen, kolonilotter, Vitoria-Gasteiz, Spanien.
JefVanStaeyen, människor, Vitoria-Gasteiz, Spanien.
Jonik, Vallgård, Helsingfors, Finland.
Michal Klajban, Brno, Tjeckien.
Mietek Ł, Łódź, Polen.
Patano, Grönland.
Pierre Mazzacano D'Amato, Malta.
Petr Vilgus, Krejcárek, Prag.
ŠJů, Veleslavín, Prag, Tjeckien.
Vmenkov, Kstovo, Ryssland.
CC BY-SA 4.0
Filharmoniker, Belgien.
Gimnazists123, Lettland.
Gouwenaar, Enkhuizen, Nederländerna.
Hagai Agmon-Snir, Nærum, Danmark.
Harria, Talia, Helsingfors, Finland.
Henryk Borawski, Mońki, Polen.
De Kolonel, Rotterdam, Nederländerna.
Leif Jørgensen, ByOasen, Danmark.
Marcuscalabresus, Italien.
Pauandpau, stadsträdgårdar, Spanien.
Petri Sipilä, Vallgård, Helsingfors, Finland.
Szczecinolog, Szczecin, Polen.
|
© Copyrights: Allotmentphotogallery.com - Swedish garden cottages 2012-2025. Email: [email protected] |